Jag hade hoppat över i min rullstol, från sätet, och stod för att plocka ihop mina saker, hänga på mig väskan och ta min tröja som jag lagt ifrån mig.

Plötsligt märkte jag att det stod en man bakom mig. Det var tågets andre tågvärd, inte den som hjälpt mig ombord och som tittat på min biljett utan en för mig okänd man som jag inte stött på tidigare under resan. Jag blev först skrämd men rädslan övergick omgående i ilska. Jag undrade vad han höll på med och fick till svar att han tänkt hjälpa mig av tåget. Jag frågade då om han, så som jag förstått, tänkt ta tag i min rullstol och köra i väg med mig utan att fråga om jag ville ha/behövde hjälp och utan att först ens ge sig till känna. Hans min och kroppsspråk bekräftade att så var fallet och han försvarade sig med att han kört färdtjänst i tio år och att aldrig någon protesterat...

Dålig jämförelse och definitivt ingen ursäkt. Ett sådant beteende är illa även när det handlar om färdtjänst. Att ta tag i någons rullstol, att börja putta/flytta på en person som är rullstolsanvändare är precis samma sak som att plötsligt lyfta upp och bära iväg med, eller dra undan mattan för, den som står eller går. Det är därför att betrakta som ett övergrepp och det är inget vi bara kan vifta bort när det sker. Även om den enskilde tågvärden/färdtjänstchauffören eller vem det än må vara med största sannolikhet inte menar något illa utan helt enkelt vill just hjälpa till är det viktigt att vi när det sker markerar, för vår egen skull men också för att lära ut att det inte är ok.

När jag beskrev ovanstående händelse på Facebook fick jag många reaktioner, betydligt fler än när jag för ett politiskt resonemang. En vän i ”funktionshinderbranschen”, lika mycket om inte mer politisk nörd som jag – reflekterade vid ett tillfälle i våras just över detta fenomen, att bloggar och Facebookinlägg som bygger på enskildas berättelser och erfarenheter väcker så mycket mer gensvar och reaktioner bland oss själva än de texter som har ett politiskt budskap och handlar om de strukturer som formar vårt samhälle.

Jag vill därför passa på att hävda att vi måste engagera oss i de stora frågorna om vi vill ha förändring i det lilla, för allt hänger ihop. Händelserna i vardagen, när vi blir behandlade annorlunda, stängs ute eller förväntas ta omvägar, vare sig det är bokstavligt eller bildligt, är som jag ser det ett uttryck för synen på personer med funktionsnedsättning i stort. De är en logisk följd av det faktum att vi ännu inte ses som den naturliga del av samhället som vi är. Därför måste vi föra kampen och göra ställningstaganden i så väl det stora som i det lilla!

Maria Johansson

Ordförande i DHR
Hör gärna av er, jag nås på:

e-post: maria.johansson@dhr.se
mobil: 070 - 508 80 29
blogg: dhr.typepad.com
twitter: dhrmaria

Prenummerera på kommentarer (RSS)

Namn

E-post

Hemsida

Rubrik

 

Kommentar

mindre | större

Prenummerara via e-post (Endast registrerade användare)

Jag har läst och godkänner Användarvillkor

 

Skriv bokstäverna ovan i textrutan nedanför

Lägg till kommentar Förhandsgranska

Din kommentar kommer kanske inte att visas direkt, i bland kontrollerar vi kommentarer innan de läggs ut. Detta för att undvika spam och annat.
Du behöver inte skicka din kommentar fler gånger.