Kollektivtrafiken i Stockholm är alltid lika underbar på vintern. Pendeltågen har fortfarande inte lärt sig att hantera snö eller så är det vi människor som glömmer bort att det blir vinter varje år. Förseningar får man dras med och jag tycker inte att det är så farligt egentligen. Att sitta på ett tåg där det är varmt och som går långsamt framåt är att föredra framför att vänta på en färdtjänstbuss som man inte vet när den kommer och i värsta fall behöva stå utomhus oavsett väder.

Det senaste förslaget som kan komma att användas som bedömnings instrument vid bedömning av assistans är så kränkande av den personliga integriteten att jag inte finner ord för det. Instrumentet är på 91 sidor och skall detalj granska människor minut för minut.

Jag fick ett mycket trevligt e-post idag från en student som heter julia. Hon skriver en magisteruppsats på ämnet relationer, kärlek och personlig assistans.

Hon söker dig som har en varaktig fysisk funktionsnedsättning som har eller har haft personlig assistans och som vill bidra med just dina unika upplevelser och erfarenheter. julia är öppen för alla sexuella preferenser, kön och levnadsförhållanden - oavsett om du befinner dig i en relation, är singel eller aldrig har haft en (sexuell) relation. Du får gärna vara i åldern 18-35 år.

I alla förhållanden förekommer det ju att man bråkar. Hur går det ihop när man har en personlig assistent som hör och ser allt som händer?

Jag gör inget annat än att ha möte med diverse människor känns det som. I veckan hade jag besök av den handläggare som bestämmer över mina assistanstimmar. Inte för att jag var speciellt nervös, men det var första gången vi sågs öga mot öga och jag hade ingen aning om hur mötet skulle sluta. Det var en trevlig och förmodligen jämngammal kvinna som ringde på dörren. Redan när hon stod i hallen kändes det bra och jag fick en positiv känsla i magen.