Mitt första inlägg från Almedalen lät vänta på sig. Sedan jag kom hit har jag rusat från seminarium till seminarium och däremellan gjort vad jag kan för att lyfta våra (Unga Rörelsehindrades) frågor. Igår kväll pratade Göran Hägglund i Almedalen. Mellan huvuden och axlar kunde jag skymta honom. Han uppehöll sig länge vid att prata om Sverigedemokraterna. Jag håller visserligen med om det han sa men samtidigt känns det spontant som att det var lite lättförtjänta poäng. Jag skulle åtminstone inte rösta på Kristdemokraterna i tron om att Hägglund kommer stoppa Sverigedemokraterna från att komma in i riksdagen. För att göra det, så tror jag att det kommer att behövas mer än slagord och fyndiga meningar. De etablerade riksdagspartierna tycker jag har en förmåga att servera Sverigedemokraterna utrymme att framföra deras agenda. Det är så viktigt, i debatt med Sverigedemokraterna eller nationaldemokraterna, att man är 100% säker på att vinna den. 

Jag lever just nu livet som synskadad - fast bara temporärt! Flera gånger har jag gnällt på politikerna att de borde sätta sig i en rullstol och försöka göra ett restaurangbesök på Lilla Torg i Malmö. Nu känns det uttalandet som ett misstag som ber vid foten av alla andra misstag jag gjort. Det värsta jag vet är nämligen att bli beskylld för att "kasta sten i glashus", som det heter på ordspråk. Du förlorar lätt trovärdigheten om du inte själv har haft på sig just de där skorna innan du öppnar munnen. Det är ju hela tanken med en förbund som Unga Rörelsehindrade där vi alla har egna erfarenheter av våra funktionsnedsättningar. Men hur stor kunskap har vi om varandras funktionsnedsättningar? Vad kan vi lära oss av det?

Ibland hamnar jag i situationer där jag vill skälla på någon eller ge tillbaka trots att jag vet att just den personen inte är den som jag bör rikta min ilska mot. Det finns alltid en förklaring till min ilska. Jag tillhör de som snarare borde klaga lite mer än vad jag gör. Jag är kanske för lat. Slösar inte med energi i onödan. Att skälla ut folk till höger och vänster är slöseri med energi. Men ibland kan det inte hjälpas. 

Jag vet att jag svikit löftet om att uppdatera bloggen minst en gång i veckan. Detta beror på att jag för tillfälligt har många uppdrag för Unga Rörelsehindrade i den kungliga huvudstaden (till skillnad från den inofficiella huvudstaden som ju är Eslöv). Senast i helgen var jag på ett besök i Stockholm för att deltaga i en halvdagskonferens på SVT om programarbete, samverkan, tillgänglighet och andra aktuella frågor.

Igår såg jag ett konstigt program på MTV. Det var så dumt att jag bara var tvungen att kolla. Det var en dokusåpa där ett gäng heterosexuella killar och ett gäng lesbiska kvinnor skulle tävla om en kvinna som själv var bisexuell. Jag hoppas att programmet var vinklat eller inte speglar verkligen för kan vi män verkligen vara så dumma?! Det dröjde inte länge förrän killarna började stöta på allt som rörde sig. De försökte inte minst, med sina olika parningsdanser, locka de lesbiska kvinnorna. Till slut började de bråka med varandra. Är det någon mer än jag som ser det typiska flockbeteendet från djurens rike? Stundtals kändes det litegrann som om jag tittade på "Mitt i naturen".

Jag har fått allt mer respons på min blogg. Det är tydligen många som läser det här. Det är bra. Då är vi många här som tillsammans kan glädjas över mitt senaste pris - en stegräknare. Vad f-n ska jag med en stegräknare till? Allvarligt talat, vem är det som sitter och skriver alla dessa spam-mejl? För att inte tala om alla erbjudande jag får om att köpa viagra. Hur ska jag tolka det egentligen? Fattas bara att Dogge Doggelito ringer och säger att jag får en cykel på köpet.

Någon berättade för mig att en man hade bestämt hävdat att han inte hade fått någon potatis trots att potatisen låg snyggt och prydligt på tallriken framför honom. Han var stroke-patient och hade något som kallas för neglekt vilket innebär ett förnekande av den skadade sidan. Hela hans vänstra synfält var borta. Och potatisen låg till vänster på tallriken.

När jag tog körkort och skaffade mig bil för två år sedan så trodde jag att jag aldrig skulle ge mig ut och köra i en storstad som Stockholm. Huvudstaden kändes alldeles för mäktig för lille mig i min röda bil. Men i helgen gjorde jag det.

Jag lyssnade precis på en debatt som handlade om sjukvården. Inom sjukvården används ofta ordet "tillgänglighet". I det här fallet avänds det för att beskriva hur lätt det är att komma till en läkare. Men det kan lätt förväxlas men fysisk tillgänglighet för funktionshindrade.

När jag skulle slänga soporna häromdagen så hamnade jag i tankar om miljöansvar. Tar jag mitt ansvar egenligen? I lördags skulle vi alla släcka ner under en timme för att spara på energin. Vi kom på att revbenen skulle vara två timmar i ugnen vilket skulle göra att vi inte kunde ha ugnen avslagen under vår energisparartimme. Då gjorde vi fläskkotletter istället.