Jag fastnar alltid i tidigare inlägg i min blogg. Det är kul att läsa vad jag har skrivit när jag såhär i efterhand kommer ihåg vad jag faktiskt kände just då. Mina inlägg från Afrika behåller ett proffsigt lugn trots att jag egentligen kokade, både inombords och på utsidan, av dels det varma vädret och dels den otroligt långsamma uppkopplingen. När jag skulle logga in på Facebook hann jag både duscha och raka mig innan jag kom in på sidan.

Om några timmar åker jag till Tanzania. Jag ska deltaga i en konferens angående vårt samarbete med den tanzaniska organisationen Chawata. Jag kommer att försöka blogga så mycket jag kan därifrån. Konferensen äger rum i Bagamoyo och därefter åker jag till Dar es Salaam för några extra möten. Jag ser fram emot en lärorik vecka och hoppas förstås på goda resultat i samtalen.

Jag har varit lite dålig med att blogg på sistone. Som vanligt har jag en rad med ursäkter. Den här gången tänker jag skylla på jul- och Nyår, föreläsningar, planering av en ny resa till Tanzania i februari och förberedelser inför återupptagandet av min PT-utbildning (Personlig Tränare).

Den 14 januari ska jag hålla en föreläsning om olikheter för Förbundet Unga Rörelsehindrades Stockholmsregion. För mer information: kontakta Förbundet Unga Rörelsehindrades Stockholmsregion.

 

 

Det känns som om jag har varit borta i minst ett par månader! Det är inte klokt hur snabbt man vänjer sig vid andra rutiner, annat klimat och andra människor i sin närhet.  

Det blev ett inlägg till från Botswana trots allt. Vi väntar på transporten till flygplatsen och jag ska passa på att ta en dusch. Sen kommer jag att resa i över ett dygn innan jag är hemma. Bara flygtiden för mig är 17-18 timmar. Jag ska flyga Gaborone-Johannesburg-Madrid-Stockholm-Malmö. 

Detta kan bli det sista inlägget jag gör från Botswana. Det återstår endast två viktiga saker på programmet. Det ena är ett möte med Botswanas ungdoms- och kulturminister och det andra är utvärderingen.

När något positivt har inträffat inom ett avgränsat geografiskt område, inom en begränsad tidsperiod, så tycker jag att man kan börja prata om att det är en modell. För andra gången på mindre än ett år slår sig afrikansk tillgänglighet in på utmanarlistan. För var någonstans annars på jordklotet sätter de igång omedelbart och snickrar ramper när de ser att vandrarhemmet har fått en gäst i rullstol?