Jag gör inget annat än att ha möte med diverse människor känns det som. I veckan hade jag besök av den handläggare som bestämmer över mina assistanstimmar. Inte för att jag var speciellt nervös, men det var första gången vi sågs öga mot öga och jag hade ingen aning om hur mötet skulle sluta. Det var en trevlig och förmodligen jämngammal kvinna som ringde på dörren. Redan när hon stod i hallen kändes det bra och jag fick en positiv känsla i magen.

Hon gick runt och tittade sig omkring i lyan och frågade hur länge jag bott i bostaden. Vi satte oss vid köksbordet och hon undrade om jag och min syster var tvillingar? Det är inte första gången vi får den frågan och antagligen inte den sista heller. Själva tycker vi inte ens att vi är lika.

Tillbaka till mötet: vi pratade om allt möjligt alltifrån hur en dag i mitt liv kan se ut, vad jag gör, till mina hjälpbehov. Mötet flöt på hur bra som helst och vi var lyckligtvis överens om mitt beslut. Vi diskuterade även framtiden och förslaget på ändringar i LSS-lagen som är på tapeten.

Hon tyckte att det måste vara en konstig känsla att ständigt behöva berätta vad man behöver hjälp med och att släppa in utomstående i ens privata atmosfär. Jag förklarade att det inte fanns så mycket annat att välja på och att det är nödvändigt för båda parter trots djungeln av papper och att man känner sig som en bandspelare ibland. Så på väntan på en bättre teknik så fortsätter vi att kommunicera via talet. Mötet tog inte mer än 5o minuter och det gick snabbt och smidigt.

Det här och mycket mer kommer vi att ta upp på temahelgen som äger rum denna helg. Den ska nämligen handla om assistans. Jag ser framemot en hädelserik och spännande helg tillsammans med nya och gamla medlemmar. Ni som inte är med får skylla er själva och får försöka ha en trevlig helg utan oss.

Kram på er.