|
Igår var jag med min mamma och systerdotter på Malmö Arena för att titta på direktsänd inspelning av Idol 2009. Vi tackar alla malmöprofilen Percy Nilsson för den mycket moderna och imponerande arenan. Arenan ger en riktig NHL-känsla som för tankarna tillbaka till matchen mellan Chicago Blackhawks och St. Louise i United Center-arenan i Chicago. Men som rullstolsanvändare kände jag mig allt annat än välkommen. När jag jobbade inom turismbranschen så var vårt mål att alla turister inte bara skulle känna sig välkomnade utan till och med väntade. Hoppet därifrån till att känna sig genomskinlig och till och med oönskad, är en resa som jag inte vill uppleva igen. Men igår hände just detta. Jag, min mamma och systerdotter hade sett fram emot att se inspelningen av Idol tillsammans med en rekordpublik på 12000 personer i den nya Malmö Arena. Men redan på vägen dit upptäckte vi att en stor arena handlar mer om cool ljussättning och stora publiksiffror än om att alla människor ska känna sig välkomnade. För det första: Hur kan man missa att skylta till Malmö Arena? Jag fattar inte hur de har tänkt att man ska hitta dit. Först när man ser den gigantiska byggnaden är det skyltat. Men då är du ju så dags! Byggnaden har ett tiotal ingångar. Bara en är öppen och den ligger inte speciellt nära handikapparkeringen. Andra ingångar låg precis i anslutningen till handikapparkeringen men dessa var låsta och utan hänvisning till huvudingången. Hur tänkte de här egentligen? "Handikappläktaren" är ett ord jag egentligen inte gillar. Men det finns inte något bättre ord för att beskriva vår plats i arenan. På handikappläktaren sitter de som är tysta och inte klagar. Dessa kan man tydligen behandla lite som man vill. Det började med att en kameraman kom och sa till våra anhöriga (!) att de ville att vi skulle flytta oss trots att vi satt på den plats som stod på våra biljetter. Anledningen var att TV4 ville ha en bild från just den läktaren. Våra anhöriga (!) informerade oss att kameramannen ville att vi skulle flytta på oss, vilket vi gjorde eftersom vi ju sitter på den läktaren som man inte behöver ta någon hänsyn till. En ledsagare till en tjej i rullstol berättade att de redan blivit förflyttade en gång från sin ursprungliga plats, dvs den plats som står angiven på deras biljetter. Vilken annan person i publiken får utstå att bli förflyttade som boskap över hela arenan? Vem hade ens accepterat det? Jag vill också påpeka det ytterst osmarta med att placera en kameran, med all den utrustning som kommer med det yrket, just på handikappläktaren. Det är den sämsta platsen han kan stå på i hela arenan. Inte bara för de lampor som är monterade på räcket bakom vilket vi får sitta och som därmed skymmer sikten för oss. Men också för att det är så otroligt osmart att ha kilometerlånga kablar liggandes på golvet intill rullstolssektionen. För övrigt tvivlar jag på att en elrullstol ens kommer fram till "handikappläktaren" eftersom uttrymmet var smalt. Även vi med manuella rullstolar var i vägen för varandra och med platserna för ledsagare som var belägna alldeles bakom oss så behövde alla flytta på sig när någon skulle ut på toaletten. En annan sak som jag tänkte på var att vi aldrig kommer med på bild i TV. Det är inte något jag eftersträvar men jag hatar tanken på att det förmodligen är en medveten strategi från TV:s sida att aldrig visa någon av oss på bild. Är vi för fula eller vad är problemet? Eller är kriteriet att få vara med på TV att man har två fungerande ben? Jag tror att detta har ett samband med att den här läktaren hade passat bättre in på en begravning än i en livesändning av Idol. Eller som min kompis fru uttryckte det: - Det är så j-vla lamt på den här läktaren - i dubbel bemärkelse! Jag tror att det är svårt att hitta motivationen och styrkan att ta plats och våga skrika ut sin glädje över att få vara med om detta stora evenemang, när arrangörerna ger intrycket av att vi är ett problem. Och när man känner att man är oönskad så håller man tyst. För det är som min kompis sa: - Det är ju snällt att vi får vara kvar i arenan i alla fall. Jag har ett förslag på ny kampanj för Unga Rörelsehindrade. Jag vill att handikappläktaren på sådana här evenemang får högre status. Vi ska vinna hejarklacksslaget! Samla ihop ett gäng coola kompisar. Gör plakat och öva in ramsor. Vi måste visa att vi inte accepterar att bli behandlade som boskap och som att vi inte finns och att vi verkligen VILL vara en del av publiken. Vägra vara en "speciell" del av publiken som kommer i andra hand och som de tydligen kan flytta på när kameramannen tycker att våra platser ger bättre bilder. Det kan tyckas att det här inte är en viktig fråga att arbeta med. Men det här är viktigt för mig. Att få deltaga och synas i sociala sammanhang är otroligt viktigt för mig som ung människa. Och att bli behandlad som om jag inte finns gör verkligen ont. Men vi som sitter på den här sektionen reagerar inte. Vi är tyvärr vana vid sånt här. I förlängningen påverkar det mitt självförtroende och min syn på min roll i samhället. Jag vill också rikta lite kritik mot folk i allmänhet. Jag är inte den som brukar rikta kritik till folk generellt. Jag har bra erfarenheter av att bli bra bemött på stan och bli erbjuden hjälp. Men hänsynen på Malmö Arena verkar vara ett lågprioriterat område. Det var långa köer till handikapptoaletterna. Ingen av de köande hade något synligt rörelsehinder utan kön bestod enbart av äldre kvinnor. Ingen reagerade eller erbjöd mig att gå före när jag kom dit. Det slutade med att jag, en kille i rullstol, fick gå på herrarnas vanliga toalett. Även hänsynen i korridorerna var minimal. Med så mycket folk är jag självklart observant på vem jag har bakom mig och att jag inte står i vägen för folk. Detta var jag ensam om. Ingen ser mig som kommer rullandes i sittande ställning. Folk står och snackar mitt i gången, istället för att gå lite åt sidan så folk kommer fram. Är samtalet verkligen så pass viktigt att det inte går att förflytta sig två meter åt sidan? Jag kan bara dra slutsatsen att vi i rullstol, och ni med andra typer av rörelsehinder, måste synas mer och våga ta plats. Vi måste också höras. För annars förblir "handikappsektionen" en handikappsektion och där är det just nu lamt på mer än ett sätt!
 |
Prenummerera på kommentarer (RSS)
