maria Larsson, äldre- och folkhälsominister, vill ge äldre "Guldkort" till vården. Samtidigt vill hon arbeta för s k "äldrelotsar" med syfte att underlätta i det kaos som ofta vårdapparaten upplevs vara. Jag vill här ge min syn på KD:s förslag och förhoppningsvis tillföra det ett ungdomsperspektiv, funktionshinderperspektiv och fylla förslagets tomrum av vanligt förnuft.

I ministerns strävan efter att underlätta för äldre vårdtagare så glömmer hon andra grupper som också är i likadant behov av "lotsar" inom sjukvården och som också skulle behöva "VIP-kort" till akutmottagningen. Jag vet att det inte nödvändigtvis är hennes "bord". Men jag tycker att det visar på att sådana VIP-kort är diskriminerande i sin utformning. Och när så många människor är i behov av VIP-kort så finns det väl anledning att se över hela vårdsystemet och underlätta för alla, alltid? Eller ska man hoppas på att tillhöra "de utvalda" eller att åldras snabbare för att få vård? Ska då inte att fotbollsspelare också ha VIP-kort med tanke på vilka skador de riskerar att drabbas av? Är det sen utförsåkarna som prioriteras?

Jag kan ta att jag får vänta några timmar på akutmottagningen. Jag är medveten om att en läkare fattat beslutet om att jag inte är dödssjuk och att jag därför kan vänta några timmar när andra, mer akuta fall, måste gå före. Men jag accepterar inte att jag får vänta några timmar extra för att en annan, på grund av ålder, håller ett "VIP-kort" i handen. Politiker ska inte avgöra läkarnas prioriteringar på akuten!

När det gäller frågan om "äldrelotsar", med syfte att hjälpa äldre genom djungeln av instanser inom sjukvården, så anser jag faktiskt att detta är en bra idé. Men när jag förde fram ett liknande förslag under min tid som ersättare i kommunfullmäktige, så blev det avslag. Det förslaget handlade om en kommunal handikappombudsman med ungefär samma syfte som "äldrelotsarna". Förslaget röstades ner med förklaringen att ombudsmannen, trots handikapporganisationernas önskemål, inte bör vara kommunalt anställd. Detta var hela syftet, enligt mitt förslag. Det skulle vara en person med insyn i den kommunala verksamheten, som jobbade efter handikapporganisationernas önskemål med att ge ett funktionshindersperspektiv på de planer som kommunen har. Nu menade kommunstyrelsen att förslaget var bra men att handikapporganisationerna skulle ha ett gemensamt arbetsgivaransvar. Detta ansåg vi inom handikapprörelsen vara orealistiskt då vi alla redan jobbar ideellt och inte kan ta på oss ett sådant ansvar. Ett annat problem var ju dessutom att ombudsmannen då skulle förlora sin kommunala status. Jag misstänker att kommunstyrelsen kände till dessa problem när man röstade ner förslaget. Dock röstade man samtidigt fram en äldreombudsman och en ombudsman för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Missförstå mig inte, jag missunnar inte dessa grupper någon hjälp, lotsning eller ens egen entré till akuten om det är detta som de själva anser är viktigast. Men varför glöms alltid ungdomsperspektivet bort? Varför glöms alltid funktionshinderperspektivet bort? Och hur ska vi då, som unga människor med funktionsnedsättningar, verkligen litar på att någon tar oss på allvar? Ge alla människor VIP-kort eller ingen. Och lotsning av alla människor, så att alla får den hjälp de behöver, borde vara en självklarhet och inte en rättighet som kommer med åldern.