Observera att detta blogginlägg är i två delar. I den här första delen försöker jag lyfta fram de värderingar som styr debatten och som förklarar Förbundet Unga Rörelsehindrades starka engagemang i frågan. I del 2 listar jag de vanligaste argumenten som jag stött på under mina många diskussioner om aktiv dödshjälp, samt redogör för mina motsvar. Jag hoppas att du som läsare vill följa med mig hela tiden och kanske skickar in en kommentar.

Dödshjälpsförespråkare är på stark frammarsch i dessa dagar. Debatten blossar upp i perioder men nu är trycket hårdare än på länge. En undersökning gjord av Anna Lindblad vid Karolinska Institutet visar att 35 procent av de tillfrågade läkarna (totalt 200) var positiva till att skriva ut läkemedel till sjuka som vill ta livet av sig. I samband med att denna studie presenterades ställde sig också en arbetsgrupp inom Statens etisk-medicinska råd bakom samma ställningstagande.

I en motion till riksdagen (2008/09:So422) av riksdagsledamoten Eva Flyborg (FP) berättas det om en undersökning gjord av Synovate Temo, där endast elva procent av svenskarna anser att aktiv dödshjälp borde vara helt förbjudet.

Inledningsvis vill jag därför ta upp frågan om det påstådda stöd som finns bland svenska folket för att införa aktiv dödshjälp. Min, dock ovetenskapliga, iakttagelse av hur studier presenteras säger mig att allt inte står rätt till. För det första vill jag påstå att många av undersökningarna som görs inte är vetenskapligt otvivelaktiga om frågeställningen har varit enligt vad som redogörs i media. Då läsaren sällan tar del av studien i orginalform så får vi anta att journalister redogör för frågoställningen så som den är beskriven i studien.

Här får man vara väldigt försiktig, anser jag. Om frågoställningen är att t.ex. "Tycker du att aktiv dödshjälp borde vara helt förbjudet?" så har de i motionen utelämnat hur många som var tveksamma och hur många som var helt för ett sådant ställningstagande. Det kan ju faktiskt vara så att 89 procent av de tillfrågade varit osäkra. Dåligt formulerade frågeställningar och dåliga analyser av utgången av undersökningarna är ofta, åtminstonde i den form som de redogörs för i media, bristfälliga.

Även det faktum att en klar majoritet av svenska folket är för aktiv dödshjälp, kan ifrågasättas. Jag vill hävda att detta inte är en fråga som angår alla. Frågar du en tonårskille om hur han tror att hans liv hade blivit om han exempelvis hade hamnat i rullstol, så tror jag inte att han hade gett ett särskilt positivt svar. Hade du däremot frågat honom igen, efter olyckan och rehabiliteringen, så tror jag att svaret många gånger är ett annat. Jag tror inte att vi har förmågan att avgöra vår livskvalitet utifrån en hypotetisk bild av vår livssituation. Detta gäller också för hur vi ser på varandras livskvalitet. Vi kan inte med säkerhet avgöra om en person har en dålig livskvalitet eftersom vi då bara skulle basera detta på vår hypotetiska bild av att vara i den situationen.

Av samma anledning undviker jag att dra upp egna erfarenheter i en debatt om aktiv dödshjälp. Hur jag reagerar i en situation där en nära anhörig lider av en svår sjukdom, behöver inte vara synonymt med hur andra uppfattar samma situation. Även här är det de egna subjektiva känslorna som styr.

De enda som, enligt mig, bör få bestämmanderätt i frågan är specialisterna/läkarna med starkt gehör för de grupper som lever med en allvarlig sjukdom eller skada. Att luta sig på ett majoritetsbeslut, men som bara rör en liten grupp, är för mig inte demokratiskt. I det här fallet uttalar sig denna grupp gång på gång mot aktiv dödshjälp - inte minst genom mitt eget förbund Unga Rörelsehindrade.

Det påstås också i dessa sammanhang att döden är en rättighet. Detta vill jag, å det bestämda, protestera mot. För att en rättighet ska vara gällande så måste den på något sätt anses gällande. Inom mindre grupper och gällande små förhållningsregler brukar det för det mesta räcka med en muntlig överenskommelse om vilka regler som gäller. Medborgliga rättigheter är dokumenterade i konventioner och lagar. Döden finns inte, vad jag vet, med i någon sådan form av konvention. Faktum är att Sveriges Rikes Lag förbjuder aktiv dödshjälp. Så jag anser att vi kan bortse från argumentet om att döden är en rättighet då det bevisligen inte förhåller sig på det sättet.

Anledningen till varför jag engagerar mig i denna fråga är att synen på aktiv dödshjälp riskerar att påverka attityderna till personer med funktionsnedsättningar och viljan att satsa på forskning och utveckling.  Inte minst är jag rädd för att debatten skadar vår egna kollektiva syn på rätten att leva och ta del av våra medborgliga rättigheter. Och om vi ser historiskt på eutanasins användning under andra världskriget så tycker jag själv att oron är befogad.  Jag menar inte att avsikterna hos dagens förespråkare är jämförbara med dåtidens med resultatet riskerar att bli detsamma.

Fortsättning följer imorgon -->