Jag gillar doften av nyklippt gräs. Förr fick jag alltid någon annan till att klippa min gräsmatta. Jag trodde det var omöjligt att klippa gräset när man sitter i rullstol. Jag brukade rulla tätt bakom och sniffa det nyklippta gräset. Någon annan krattade ihop gräset i en hög. Jag rullade fram till högen och luktade lite till. Sen plockar någon annan upp gräset i en plastpåse och slänger på en anvisad plats för trädgårdsavfall. Det fick bli när någon hade tid.

En gång blev begäret efter en nyklippt och väldoftande gräsmatta för stort och jag beslöt mig för att försöka på egen hand. Jag lyfte gräsklipparen med höger hand och rullade fram till gräsmattan med hjälp av vänster hand. Gräsklipparen var ganska tung men jag är stark. Nu var det första målet uppnåt: att transportera gräsklipparen från stenplattorna till gräsmattan. Nu var det bara att bita ihop och fortsätta. Jag placerade gräsklipparen i det ena hörnet av gräsklipparen, vinklade ner handtaget och sköt på med ena handen. Den andra handen använde jag för att rulla framåt med rullstolen. Först gick det trögt. Men sen kom jag på att jag skulle vinkla handtagen ännu mer och då gick det bättre. För första gången framkallade jag själv det speciella ljudet som uppstår när en gräsklippare plöjer genom två decimeter högt gräs.

Som en ismaskin rörde jag mig sakta i ett mönster över hela gräsmattan och två timmar senare satt jag där med en nyklippt gräsmatta och luftade på gräset som jag själv nyss krattat ihop. Det var nästan sorgligt att samla ihop allt och slänga på den anvisade platsen. Jag var så stolt att jag borde ramat in det och hängt på väggen. Visst tog det sin lilla tid. Men jag hade klippt min egen gräsmatta..och snyggt blev det!

Detta var ett par år sedan. Nu har jag blivit mer avancerad. Jag har blivit snabbare på att klippa gräsmattan. Jag brukar ta det som ett lätt träningspass när gymet inte känns så lockande. Fast den minskade tiden som det tar för mig att klippa gräsmattan beror också på att jag fått ett bättre system. Idén kommer från en dokumentär om rakning där jag fick lära mig att ansiktet har ett antal olika punkter som lämpar sig bäst för att användas med olika vinkel på rakbladet och olika tryck mot huden.

När man sitter ner så är det inte så lätt att se var du redan har klippt. Därför brukar jag klippa i ett speciellt mönster så att jag inte ödslar tid på att klippa flera gånger på samma ställe och så att jag inte i efterhand upptäcker att gräset på en del av gräsmattan är högre än en annan.

Jag försöker klippa så mycket som möjligt medan jag sitter med båda rullstolshjulen på stenplattorna. Jag måste klippa längs med kanten annars blir det tvärstopp och sen kommer jag inte åt så bra heller att klippa då. Men viktigast av allt är att försöka att alltid klippa i uppförsbacke. Det fungerar inte att backa med rullstolen och sen på nytt skjuta gräsklipparen framför dig. Motståndet i en uppförsbacke blir helt naturligt till din fördel då du rullar tillbaka av dig själv sedan tryckt fram gräsklipparen. Gräsklipperi ger också lite armmuskler. Nu när jag anser mig vara vältränad manövrerar jag den med ena handen bara.

Att klippa sitt eget gräs anser jag vara en upplevelse. Att se sin trädgård blomma ut känns som en symbol för det som jag har lärt mig och den självständighet jag har skaffat till mig själv. Det började som en nyfikenhet på en gammal och halvtrasig gräsklippare. En manuell sådan. Alltså en sådan som jag då och då måste bocka mig ner för att rensa på gräs som fastnat mellan skärbladen. Jag hoppas bara det blir snö i vinter så jag även får nöjet att skotta den lilla gången fram till min dörr.