Jag spelar kälkhockey. Enkelt förklarat så kan det beskrivas som en variant av ishockey. Det spelas på is, efter samma regler som i ishockey och du tar dig framåt genom att staka dig framåt med dina klubbor som har dubbar längst ut på skaften. Jag är nyss hemkommen från en tävling i Tjeckien. Som lag gick det inte så bra men för egen del är jag mycket nöjd. Ett mål och en assist, blev bäste back i All Star Team och fick ett "Spirit of the Game"-pris.

Trots att jag inte varit med i laget på länge så tycker jag att jag har kommit in bra i gänget. Stämningen är god och grupptillhörighet är så tydlig att vi även roar omgivningen där vi är, trots att de inte förstår vårt språk. Det är en stor anledning till varför att jag gillar att resa med det här gänget. Vi visar att vi vill vara en del av samhället och vi visar att vi inte skäms för att vi är den vi är. Då vågar man även bjuda på sig själv och inbjuda andra att skratta åt allt tokigt man gör och allt konstigt man säger.

Tävlingarna har lärt mig att sätta upp realistiska mål. Jag har fått lära mig att kämpa för att komma någonstans. Under tiden har jag lärt mig mycket om mig själv som jag har kunnat använda i mitt dagliga liv. Jag vet exakt hur lång tid jag behöver för att laga mat eller duscha. Allt har en gång varit ett tävlingsmoment för mig. Det är så jag lär mig nya saker.

Men jag har också fått lära mig att vara en god förlorare. Att lära sig sina begränsningar är precis lika viktigt som att klara av saker. Idrotten är egenvård. Ibland är det bästa jag kan göra för mig själv att be om hjälp. Självständigheten har alltid ett pris och det är inte alltid värt att betala. Men klart är att jag inte hade varit den jag är idag om inte mina föräldrar tvingade iväg mig till min första idrottsträning.

Jag har fått se världen tack vare idrotten. Och tack vare idrotten så har världen fått se mig.