Jag har suttit länge på avbytarbänken nu. Jag får aldrig något friläge att göra mål. Mina kompisar har lite försynt börjat fråga mig om jag spelar med andra laget. Jag har gjort en del tavlor precis i skottögonblicket som jag själv kan tycka förtjänar både frispark, utvisning och gruppstryk.

Problemet är nog att jag vant mig vid att numera vara den ständige 2:an. Det kan faktiskt vara lite behagligt att inte vara den som alla tittar på, Den som går först i mål. Den som vinner priset. Ingen märker om 2:an ramlar eller underpresterar. Och sen har man ju så mycket bättre utsikt från avbytarbänken och jag slipper träningsvärken dagen efter. Om jag nu tvunget måste göra mål så kan jag ju göra det i egen kasse när ingen ser. Efter matchen är jag inte ens svettig. Matchen var över innan den knappt han börja.

Varsågod, det här var en självironisk metaforisk berättelse i utbildningssyfte för alla de som kopplar.