Jag skriver nu från ett rum i soliga Halmstad. Staden sägs växa med en fjärdedel i folkmängd om sommaren samtidigt som tjejernas kjolar minskar lika mycket i längd. Paret jag bor hos har två söta hundar som jag ibland hjäper till att rasta. Jag har insett att hundar är riktiga "babe magnets"!

Jag ligger i hårdträning. Jag har inte några komplex kvar då jag redan förlorat 25 kilo sedan ett halvår tillbaka. Nej, min tillfälliga träningsmani här i Halmstad grundar sig på två saker:

1. Den bästa träningscykeln jag cyklat på sedan uppvärmingen under Paralympiska Spelen i Salt Lake City.                                                                                                                                                                   2. En tjej i receptionen som jag försöker fiska upp. Hon är personlig tränare så jag ska framhäva mitt intresse för dieter som ingång i samtalet. Och det är ett lite lustigt sammanträffande att hon är en personlig tränare då hon ju fått min träningsambition att öka betydligt - dock inte på grund av några av de kvalifikationer som man kan förvärva genom eftergymnasiala studier. Enda nackdelen är väl då att jag har en så jäkla träningsvärk att de enda kroppsdelar (?) jag kunde röra i morse var mina pupiller - i sidled.

Ikväll satt jag, min kompis Peter och hans fru och pratade om vilka drömresmål vi hade. Jag får väl acceptera det faktum att ingen av de resor jag har gjort tillsammans med Peter nådde prispallen på hans lista. Men så är han ju också förmodligen mer berest än mig. Min törst efter nya reseupplevelser börjar ta sig mer desperata former. Nu håller jag på att skriva ett resereportage till en resetävling. Jag går igenom alla de fina resor som jag har gjort, allt roligt som har hänt, alla spännande möten och allt gott jag ätit. Ja, jag kan till och med glädjas över minnet av något som smakat riktigt förfärligt eftersom de ändå påminner mig om en lycklig stund. Men bäst av alla resor, högst upp på min lista, har jag nu kommit fram till att det var när jag för första gången satte mig i min lilla röda bil och åkte hit upp till Peter i Halmstad. Ingen färdtjänst behövde bokas, ingen annan bestämde när jag skulle åka och ingen klagade över att jag hade mycket bagage med mig. Det är ändå livet. För mig är den bästa resan inte den som har kostat mest eller den där dörrhandtagen på hotellet var av guld. Den bästa resan är den som jag gjorde på mina egna villkor. När jag var väntad i samma stund som jag anlände istället för att, som tidigare, anlända kanske timmar efter att jag var väntad. Då känner man sig ju inte riktigt välkommen och betydligt mer rädd för att knyta nya kontakter och bestämma nya möten som man kanske inte vet om man kommer i tid till. Den bästa resan är den resa som visade för alla och mig själv att jag inte tänker sitta hemma och vänta på att bli ledsagad ut i det fria.