Stor uppståndelse infann sig i de egna leden då Maria Wetterstrand, som första partiledartalare, tog F-ordet i sin mun. Hon sa faktiskt det - funktionsnedsättning! Att lokaler måste vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. 

Kanske var det när hon såg mig i matsalen som hon kom på att hon hade missat något i det tal hon planerade att hålla. Kan jag verkligen ha gjort ett så bra intryck på henne? Hon nämnde dock inte mig vid namn. Nej, min påverkan var nog en släng av tillfällig storhetsvansinne. Men man ska inte förringa möjligheten att med mycket små medel skapa stora förändringar. Idag var jag på ett seminarium organiserat av RBU. Seminariet föregicks av en lunch tillsammans med bland andra RBU, DHR, någon riksdagsledamot, Vänsterpartiets partiordförande Lars Ohly, LSS-ordföranden Kenneth Johansson (C) och Bengt Westerberg. Den sistnämnde fungerade som moderater vid den efterföljande paneldebatten.  Imorse var det en stor nyhet att RBU släppte en rapport som bygger på föräldrars uppfattning om stödet till sina barn med funktionsnedsättningar. Barnombudsmannen, som också deltog i debatten, påpekade att det sällan pratas om detta ur barnets perspektiv. Hur upplever barnet själv sina möjligheter till stöd från samhället?

Ett förslag som kom upp var att inrätta en koordinator med uppgift att vägleda frågor till rätt instans vid kommunerna. I genomsnitt har ett barn med funktionsnedsättning kontakt med 17 handläggare för att få sina rättigheter tillgodosedda. Detta lyssnade politikerna på och kommer förhoppningsvis att stå vid sitt ord om att ge förslag på att inrätta en sådan kommunal koordinator (KK?). De hakade på idén direkt sedan man förde fram att denna funktion skulle vara mycket kostnadssparande för samhället då personer med funktionsnedsättning inte behöver gå omvägar via fel handläggare för att få sina ärenden prövade.

Det bästa med Almedalen är att det är så lätt att få kontakt. Jag hade en riksdagsledamot till bords på lunchen och gav mitt visitkort tillsammans med en förfrågan om att få göra ett studiebesök på Rosenbad när vi har utländska gäster som kommer för att lära sig mer om hur vi i Sverige arbetar med handikappfrågor. Kontakter är allt.

Däremot blev jag väldigt besviken när jag rullade fram till Feministiskt Initiativ med frågor om deras politik och med en ivrig berättarlust om vad vi själva anser som förbund i frågan om kvinnors rättigheter. Förbundet Unga Rörelsehindrade har för några månader sedan haft en kurs i ämnet "mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning". Jag hade en lång diskussion med företrädare för FI angående den specifika problematik som gäller kvinnor med funktionsnedsättningars utsatthet i våldsamma relationer. De gillade verkligen mina åsikter och idéer.

En tredje kvinna stod en meter ifrån mig, med ryggen emot. Det var Gudrun Schyman, den kanske allra mest kända företrädaren för Feministiskt Initiativ och kanske feministfrågor generellt. Hon var på väg till Kivik och letade efter pennor och nyckelknippor. Inte med ett ord eller ens en blick bemötte hon mig. Mitt i samtalet med hennes partikamrater avbröt hon oss och frågade efter en sak som hon hade blivit av med. Samtidigt kom det hela tiden nya människor som hon kände igen, kramade och log mot. Men mot mig var hon som om jag vore luft. Svårigheten när man har en funktionsnedsättning är att veta varför man blir ignorerad. Är det för att jag är man eller för att jag har en funktionsnedsättning? Hon hade nog behövt lära sig att våga säga F-ordet. Jag vet ju att hon kan prata. Men vill hon lyssna?