Jag lever just nu livet som synskadad - fast bara temporärt! Flera gånger har jag gnällt på politikerna att de borde sätta sig i en rullstol och försöka göra ett restaurangbesök på Lilla Torg i Malmö. Nu känns det uttalandet som ett misstag som ber vid foten av alla andra misstag jag gjort. Det värsta jag vet är nämligen att bli beskylld för att "kasta sten i glashus", som det heter på ordspråk. Du förlorar lätt trovärdigheten om du inte själv har haft på sig just de där skorna innan du öppnar munnen. Det är ju hela tanken med en förbund som Unga Rörelsehindrade där vi alla har egna erfarenheter av våra funktionsnedsättningar. Men hur stor kunskap har vi om varandras funktionsnedsättningar? Vad kan vi lära oss av det?

Mycket har jag märkt. Jag har just gjort en laseroperation på båda ögonen för att slippa behöva använda glasögon och linser. En bagatellartad operation, jag vet. Men dyr var den och sved gjorde det efteråt. Jag hoppas nu på att få en bra syn utan glasägon som går sönder eller immar igen. Det är slut med linser som börjar svida just när man lyckats få i sig så mycket öl att alla i rummet framstår som skönheter.

Men innan jag kan åtnjuta allt det får jag glädjas åt hur mycket jag lär mig under den här resan. Kanske har någon känt sig lika dum som jag gjorde när jag hälsade på en person som jag trodde att jag kände men som, av hennes blick att döma, jag aldrig hade sett förut. Eller när jag kom på mig själv att vid vasken med en lök i ena handen och en potatisskalare i den andra handen. Men jag har också upplevt lyckan av att hitta en låda full med cd-skivor i en garderob som jag hade för mig stod någon annanstans i lägenheten och innehöll kläder. I min trädgård har jag lagt märke till nya ljud och dofter som jag inte tänkt på tidigare. Plus att gärsmattan ser så mycket grönare ut när man ser så dåligt som jag gör nu. Maten smakar dessutom bättre och jag slipper tänka på vad jag väger eftersom jag ändå inte kan se hur mycket vågen visar.

Men snart är det förhoppningsvis dags att komma tillbaka till min verklighet igen. Jag träffade en liten kille på en skola som inte vågade testa min rullstol för att hans föräldrar hade sagt åt honom att det minsann var allvarliga saker och sånt skulle man inte leka med. Men att leka är att lära. Jag kan förstå att temporära funktionsnedsättningar kan vara berikande, ja till och med roliga.

Jag har hört talas om människor som låtsas att exmpelvis sitta i rullstol trots att de har helt välfungerande kroppar. Framför mig ser jag hur mannen smyger ut i garaget när frun inte ser. Där polerar han sina drivringar, övar på att snedställa sina fötter och att "spatta" med benen. Sen ger han sig ut på gatorna med sin välpolerade rullstol för att leva livet som "funktionsnedsatt".  Jag vet inte riktigt varför men jag tycker att det är lite coolt faktiskt. Jag själv skulle gärna vilja känna på hur det skulle vara att inte ha en funktionsnedsättning. Vem skulle egentligen inte vilja det?

Men även jag skulle ändå vilja komma tillbaka så småningom till min normala  tillvaro, inklusive min funktionsnedsättning. Det är ändå så jag har lärt mig att leva. Det närmaste drömmen om att få byta den tillvaron för en dag mot något annat, var att skaffa mig en funktionsnedsättning till. Det har jag nu upplevt de här senaste dagarna när jag inte har kunnat förlita mig så mycket på min syn. Då har jag istället upplevt andra saker att förlita mig på. Det tycker jag har varit berikande.