Ibland hamnar jag i situationer där jag vill skälla på någon eller ge tillbaka trots att jag vet att just den personen inte är den som jag bör rikta min ilska mot. Det finns alltid en förklaring till min ilska. Jag tillhör de som snarare borde klaga lite mer än vad jag gör. Jag är kanske för lat. Slösar inte med energi i onödan. Att skälla ut folk till höger och vänster är slöseri med energi. Men ibland kan det inte hjälpas. 

Jag slits mellan förståelsen för att en yrkesperson inte nödvändigtvis är skuld till det som har gjort mig upprörd och kunskapen från mitt tidigare arbete inom turismbranschen där jag fick lära mig att jag som yrkesperson måste ha förståelsen för att kunden ser mig som företrädare för hela organisationen. Ett sådant dilemma stod jag inför i Lördags. Tåget var över tre timmar försenat. Under den sista timmen på perrongen verkade det ha slagit över för en del av mina medpassagerare då de började hurra för varje meddelande om försening som ljöd genom högtalarna. Tåget kom in till perrongen ungefär samtidigt som vi skulle ha varit framme. En munter tågvärd med härlig Göteborgsdialekt stack ut det huvud som många kunder gärna hade sett rullandes. Han fick det inte lätt men behöll sin vänlighet och proffessionaitet och kanske ännu viktigare – han förlorade inte huvudet. Det gjorde dock många andra. Jag såg det värsta och det bästa ur svenska folket under den resan. Mina medpassagerarna verkade inte vilja förstå eller lyssna. En man skällde på tågvärden tills han själv blev alldeles genomsvettig och så att intilligande perronger kunde få ta del av diskussionen. Frågan jag ställer mig är om det inte är att göra resan extra jobbig, både för sig själv och sina medpassagare, när man är så arg.

Vid cirka 01.30 anlände jag till Lunds centralstation. Jag tog hissen ner från perrongen till tunneln som leder under spåren och ut på gatan. Där fann jag att de hade stängt av hissarna som de tydligen alltid gör vid midnatt. Lite trött förberedde jag mig på att övernatta i en kall tunnel. Då nästan omringade förbipassarande mig som en flock attackerande hökar. Givetvis var det i all välmening och jag upptäckte att jag hade folk omkring mig som själva hade insett mitt problem. Jag kände mig lite lyckligt lottad. Trots att jag befann mig i den så ökända och allmänt hatade beroendesituationen så gav färden uppför trappan ett bra tillfälle att byta några ord med ett par trevliga gubbar. Jag tror nog,trots allt, att jag hade en mycket bättre och trevligare resa än den genomsvettiga mannen. Det är som min mamma brukar säga när jag klagar för mycket:

- Det är litegrann vad man gör det till!