Jag vet att jag svikit löftet om att uppdatera bloggen minst en gång i veckan. Detta beror på att jag för tillfälligt har många uppdrag för Unga Rörelsehindrade i den kungliga huvudstaden (till skillnad från den inofficiella huvudstaden som ju är Eslöv). Senast i helgen var jag på ett besök i Stockholm för att deltaga i en halvdagskonferens på SVT om programarbete, samverkan, tillgänglighet och andra aktuella frågor.

Jag har skrivit en rapport från konferensen som kan ges ut på begäran till den som e-postar till mig. Därför tänker jag inte gå in så mycket i detalj på hur konferensen fortlöpte. Det samlade intrycket är dock att SVT har goda intentioner och har redan påbörjat ett stort arbete för att öka mångfalden såväl inom tittarskaran och i rutan, som i den egna arbetsstyrkan. Unga Rörelsehindrade kommer även i fortsättningen att få en aktiv roll att ge synpunkter och idéer till SVT.

Det enda som var lite mindre lyckat var att jag med grova mått överdrivit tiden som jag skulle behöva på mig för att ta mig ifrån SVT till Stockholm Central. Kanske är det en medfödd skepsism inför allt vad kollektivtrafik heter. Det tror jag är ett ganska vanligt syndrom bland oss skåningar då vi under alla år fått lära oss att tåg och buss inte är något för dig om du sitter i rullstol. Åtminstone verkar det så när man kommer dit och alla verkar chockade och nästan mer förlamade än jag själv är av blotta tanken på att en rullstol vill ombord. För det är ju rullstolen som är passageraren, inte personen som sitter i den, i många lägen. Åtminstone känns det så för mig som kund ibland i det skånska kollektivnätet.

Så fyra timmar innan tåget skulle avgå satt jag på Stockholm Central med låsta bakhjul och lutandes mot en pelare så att båda framhjulen förlorade markkontakt. Där satt jag och stirrade på folk på samma sätt som de brukar stirra på mig. Jag har dock aldrig förstått tjusningen med det och tröttnade efter fem minuter. Nu var det bara tre timmar och 55 minuter kvar. Jag gjorde ett toabesök bara för att ha något att göra. Det kostade mig tio kronor. Synd jag inte tänkte på det innan men jag kanske kunde dragit av för "för liten blåsa" i deklerationen.

Jag ringde en vän och frågade om vi skulle ta en fika och var beredd att åter igen ge mig ner i tunnelbanesystemet. Men hon hade mycket att göra på jobbet så det blev att fortsätta att försöka roa mig på egen hand. Jag rullade över gatan och fann ett litet mysigt kaffe. Där drack jag hela dagsransonen på två koppar kaffe om dagen och kunde se mina favoritkomedier på en platt-tv utan ljud.

Ofta tror jag att det är rädslan för att ha tråkigt som orsakar tristessen. Kroppen har bestämt sig för att ha tråkigt, kroppen har bestämt sig för att lida och må dåligt. Men jag har lärt mig ett knep. Jag har hört att hjärnan inte förstår om beröm kommer från någon annan eller en själv. Detta används ofta inom idrottspsykologin. Så när jag sitter där och har tråkigt så brukar jag tänka "nu har jag fantastiskt tråkigt" eller "jag har fantastiskt ont". Genom att lägga in ett positivt laddat ord i en annars negativ mening så känns det som jag kan öppna sinnet för idéer som jag annars hade blockerat med min kropps negativitet. Det var så jag fann kafeterian på andra sidan vägen. Det samma gjorde jag idag när min granne hade ställt sin bil på min privata handikapplats. Jag satte en lapp på vindrutan där det stod: "Obs! Du är fantastiskt felparkerad!