Någon berättade för mig att en man hade bestämt hävdat att han inte hade fått någon potatis trots att potatisen låg snyggt och prydligt på tallriken framför honom. Han var stroke-patient och hade något som kallas för neglekt vilket innebär ett förnekande av den skadade sidan. Hela hans vänstra synfält var borta. Och potatisen låg till vänster på tallriken.

För några dagar sedan hade jag en diskussion på internet om synliga och osynliga funktionshinder. Många menar att ett funktionshinder som syns (rullstol, blindkäpp, osv.) är lättare än ett osynligt där man kanske enligt andra beter sig avvikande. Jag förstår de negativa konsekvenserna av det dvs att man kanske bagatelliserar kring problem eller att man bara ses som konstig utan att man förstår att det finns en förklaring bakom. Men jag tror ändå att det finns fördelar med "osynliga funktionshinder" jämfört med synliga. Det osynliga går att maskera, försköna och i många situationer helt undvika. Människan går väldigt mycket på utseende och är det en person som ser "normal" ut så behandlas hon efter andra kriterier än den som har ett avvikande utseende. På samma sätt tror jag att den som "bara" har ett avvikande beteende i första hand prövas utifrån samhällsnormen. Det är på gott ont.

För den som har ett avvikande utseende så tar man ofta mer hänsyn, du blir lätt att placera i en grupp. Den som bara har ett avvikande beteende ses som konstig, jobbig eller äcklig enligt den gemensamma samhällsnormen. Båda synsätten har fördelar och båda har nackdelar. Jag kan ju med handen på hjärtat säga att jag vill bli behandlad som alla andra. Å andra sidan är jag ju också beroende av en viss särbehandling t.ex. speciell P-plats, handikappersättning och om bilen går sönder så kanske jag även behöver färdtjänst. Det är tack vare att folk ser att jag sitter i rullstol som ingen kräver att jag ska ta bussen.

Men allt handlar om att skaffa sig alternativ, att skaffa sig makt. Det är här jag tror att de med "osynliga" funktionshinder har en fördel. Kan man i vissa situationer mörka sitt funktionshinder, ungefär som jag kanske gör ibland när jag pratar i telefon, så har jag makten att styra det bemötande jag får tillbaka. Med ett synligt funktionshinder utgår omgivningen ofta direkt från ditt funktionshinder medan man gärna utgår från det "normala" när man träffar en person med ett dolt funktionshinder. Det tycker jag är en ganska stor skillnad.

I många fall blir kanske konsekvenserna bättre av att låtsas som att funktionshindret inte finns än att tvingas visa upp det hela tiden. Naturligtvis är det inte i alla lägen till ens fördel att nonchalera eller "mörka" sitt funktionshinder. Men valmöjligheten finns där i många situationer. På så sätt kan man också styra andra människors bemötande. Det är när jag inte har en enda möjlighet att påverka andra människors bemötande och syn på min person som jag känner mig handikappad. När jag känner att jag har den makten behöver jag också ta på mig ansvaret om att faktiskt lita på att folk verkligen ser mig för den jag är.

Inte allting går att dölja. Det är kanske inte heller önskvärt. Men jag tror inte att du blir behandlad som du behandlar andra utan som du själv visar att du vill bli behandlad. Vi måste ge oss in i situationer där vi har våra kvaliteter till vår fördel t.ex. humor, kunskap eller en hobby. Vi måste synas på platser där folk inte normalt förväntar sig att se oss och göra de situationer där vi känner oss otillräckliga, små och obetydliga mindre. Igår lyssnade jag på en föreläsning av David Lega i Olofström. Där sa han: "Sluta leta efter de höga trottoarkanterna. Hitta de låga så kommer du upp på trottoaren".