När jag tog körkort och skaffade mig bil för två år sedan så trodde jag att jag aldrig skulle ge mig ut och köra i en storstad som Stockholm. Huvudstaden kändes alldeles för mäktig för lille mig i min röda bil. Men i helgen gjorde jag det.

En felsväng vid södra länken sen var jag helt plötsligt mitt i "smeten" vid Centralstationen i rusningstrafik. Sugproppen till GPS:n gav efter och ramlade ner i knäet och utan den är jag rejält handikappad. Det enda jag kunde göra då var att läsa på vägskyltarna och köra i riktning mot en ort som jag aldrig har hört talas om men som lät som om det skulle ligga ute på landet. Norr eller söder, väster eller öster. Det spelade inte så stor roll. Bara jag kunde komma ut på motorvägen igen så skulle jag vara "home free". Sen hade jag bara 60 mil kvar. Exakt fem timmar och 45 minuter senare var jag hemma. Den snabbtänkte kan säkert räkna ut att med ett "pit stop" på vägen så höll jag inte hastighetsbegränsningen speciellt väl. Men min filosofi är att köra snabbt så jag inte hinner krocka så mycket innan jag är framme. Fast jag har aldrig krockat. Och om jag inte missat någon vägkamera på vägen hem från Stockholm så har jag fram tills nu inte ens fått en böteslapp.

Jag hade varit på en kurs. Jag älskar kurser! Det är så givande att träffa andra engagerade människor att dela sina erfarenheter med. Alla har något att bidraga med. Någon berättade hur kvinnojourerna jobbar, en annan berättande om oroande statistik om hur många kvinnor med funktionshinder som blir slagna och varför man är extra utsatt om man har ett funktionshinder. En tredje lärde oss alla, inklusive kocken på hotellet, hur man tillreder en fläskfilé.

Så här var det. Skratt och gråt omväxlande. Min största lärdom från helgen är hur lite jag egentligen vet. Jag älskar kurser för att man får så många Aha-upplevelser. Eller egentligen borde jag kalla det, efter den här kursen, för Nähe-upplevelser. Nähe för att jag inte trodde att det var på det här viset. Nähe för att det är något som vi inte kan acceptera och måste ta på allvar.

Jag lovar att lyfta frågan i Unga Rörelsehindrade och det kommer säkert många andra också att göra. Tillsammans har vi nu flera idéer om hur vi ska gå till väga. Det är svårt. Det vet nog alla som var där på kursen i helgen. Men vi ska inte vara rädd för utmaningar. Jag känner att om jag klarade att köra i Stockholm City så klarar jag allt.

Tack för en trevlig kurs alla deltagare, Anna-Maria med duktig medhjälpare. Jag hoppas att vi alla kommer att hålla kontakten och bygga vidare på det här.

MVH Rasmus