När jag stirrar upp i taket, som jag ofta gör, så retas jag ofta av känslan av att vilja göra allt själv. Att ett glödlampsbyte kan vara så svårt. Det känns som 10 meter upp till taket. Att ens försöka ge mig på det hade bara sett löjligt ut. Det går ju inte. Så jag ringer efter min systers kille. Han tar med sig en stege och byter lätt glödlampan. Men i samma stund förstår jag hur beroende av andra jag faktiskt är. Hade min systers kille inte hjälpt mig så hade jag fått leva i mörker eller i det dystra skenet av stearinljus.

Jag kan alltså välja att strunta i det eller be om hjälp. Lägenheten har alltid varit ett känsligt område för mig. Det är där jag tillbringar den mesta tiden av mitt liv och det är med lägenheten jag förknippar de flesta avgörande sysslorna i min vardag. Kan jag inte klara av att utföra dessa sysslor så är det lätt att börja tvivla på om jag verkligen är så självständig som jag tror. Vissa saker tar så lång tid att jag missar andra saker jag borde göra t.ex. träffa vänner. Men om jag inte kan sköta min egen lägenhet så känns det inte riktigt som jag ens har flyttat hemifrån. Visst, alla kan behöva lite hjälp ibland. Men moment som är återkommande, som t.ex. att byta glödlampan, och som jag verkligen inte klarar av, stör mig mer än en fluga i sovrummet om natten.

Jag har dock upptäckt en medelväg. Istället för att som tidigare, tvivla på mig själv, tar jag nu tillfället i akt att anmäla mig frivilligt till att göra gentjänster. Häromdagen skulle min systers kille lämna in bilen på verkstan. Jag skjutsade honom till verkstan, sen till hans jobb och sen samma väg lite senare på eftermiddagen. Totalt körde jag 10 mil. Imorse var det full snöstorm när jag vaknade. Min syster fick jobba extra och jag anmälde mig därför friviiligt att åka och hämta min systerdotter och köra henne till skolan. Gentjänsterna gör att jag fortfarande känner att jag har makten över mitt liv. Jag bara bytar ett glödlampsbyte mot en liten gentjänst. Det gör att jag förmodligen inte kan anses som handikappad i andras ögon trots min oförmåga att byta glödlampor.