Jag har nu gått på GI-metoden i en dryg månad. GI står för Glykemiskt Index och metoden går ut på att man drar ner på de snabba kolhydraterna som får blodsockret att åka berg- och dalbana. Då producerar kroppen mer insulin vilket ökar fettlagringen. Ungefär så. Jag följer en tabell som visar hur högt GI-värdet är för olika livsmedel. Jag äter t.ex. ingen potatis, pasta eller ris. Däremot äter jag kött. Rårivna morötter är bra men kokta morötter har ett högt GI-värde. Frukt likaså. Ja, det är en hel vetenskap. Men det fungerar! Jag behöver inte svälta mig själv. Jag äter bara rätt mat och tränar regelbundet.

Nu har jag gått ner över 10 kg på en dryg månad och jag märker redan stor skillnad. Jag blir inte lika andfådd när jag gör olika saker, jag svettas mindre, mindre värk i rygg och det är lättare vid förflyttningar. Det är lätt, speciellt när man har ett rörelsehinder, att välja fel mat och att strunta i träningen. Allt tar så mycket längre tid när man har ett rörelsehinder.

Som ett led i att försöka hålla min vikt måste jag alltså också skaffa mig bra rutiner, planera mina inköp och bli snabbare i köket. Som rörelsehindrad sitter man i barnhöjd och det är i barnhöjd som allt godis finns. Men med svårigheterna kommer uppfinningsrikedomen. Jag måste kanske istället tillverka någon slags käpp för att få ner det som jag behöver några plan högre upp i hyllan. Jag vet också att det blir mycket lättare om jag själv packar mina matkassar eftersom jag måste packa varorna på ett visst sätt för att inte tappa ut allt innehåll på vägen till bilen.

Det kan låta som bagateller men jag har upptäckt att det har funnits flera saker i min vardag som hör ihop med min känsla av att känna mig utanför samhället, inte räcka till och inte tycka att något är värt besväret. Ju mer nöjd jag är med mig själv, desto färre är de stunder i livet då jag upplever mig själv diskriminerad.

Det betyder inte att all diskriminering har att göra med att man är överviktig eller har dåligt självförtroende. Men om jag slipper bära på min egen bitterhet också, så har jag gett mig själv möjligheten att se det verkliga problemet istället och hitta den bästa lösningen. Att t.ex. kunna se skillnad på när utestängningen äger rum av försummelse och okunnighet istället för utfrysning och att jag inte är önskvärd, betyder mycket för hur jag sen uppfattar mig själv som person. Mina råd är alltså:

1. Lär dig att se skillnad på medveten och omedveten diskriminering.
2. Ta reda på fakta.
3. Ta inte allt så personligt.
4. Ha alltid med dig en egen lösning på problemet du kritiserar. Att själv bara kritisera utan att presentera en lösning på problemet framställer dig bara som bitter och som ett offer.
5. Jämför dig inte bara med andra funktionshindrade. Utgå från hur andra har det: Hur har andra ungdomar det? Vad har andra som jag inte har? Då jämför vi ju våra faktiska möjligheter i samhället och kan också visa på exempel så att de som inte har någon kunskap om funktionshinderproblematiken också förstår vad vi menar. Det kan bara göras genom att jämföra vår situation så gott det går med andra grupper i samhället ett s k mångfaldstänkande.

Unga Rörelsehindrade är ungdomsförbundet som inte låter sig stoppas av en trappa eller en för hög trottoarkant. För mig är livet 10 kg. lättare sedan jag förstod hur mycket jag själv kan påverka.