Jag fastnar alltid i tidigare inlägg i min blogg. Det är kul att läsa vad jag har skrivit när jag såhär i efterhand kommer ihåg vad jag faktiskt kände just då. Mina inlägg från Afrika behåller ett proffsigt lugn trots att jag egentligen kokade, både inombords och på utsidan, av dels det varma vädret och dels den otroligt långsamma uppkopplingen. När jag skulle logga in på Facebook hann jag både duscha och raka mig innan jag kom in på sidan.

Jag ser verkligen fram emot helgens Workshop i Stockholm.  Det kommer att bli många spännande föreläsare, Sahar Mosleh och Olle Waller. Olle medverkar i TV- programmet "Fråga Olle". 

Mer information från workshopen kommer att läggas upp i mitten av nästa vecka.

Ha det så bra!

Veronica 

Kollektivtrafiken i Stockholm är alltid lika underbar på vintern. Pendeltågen har fortfarande inte lärt sig att hantera snö eller så är det vi människor som glömmer bort att det blir vinter varje år. Förseningar får man dras med och jag tycker inte att det är så farligt egentligen. Att sitta på ett tåg där det är varmt och som går långsamt framåt är att föredra framför att vänta på en färdtjänstbuss som man inte vet när den kommer och i värsta fall behöva stå utomhus oavsett väder.

Det senaste förslaget som kan komma att användas som bedömnings instrument vid bedömning av assistans är så kränkande av den personliga integriteten att jag inte finner ord för det. Instrumentet är på 91 sidor och skall detalj granska människor minut för minut.

Behöver du gå på toa skall detta klockas per minut och sekund. Sköter du din hälsa ? Hur många minuter och sekunder i vecka tar det.  Hur ofta har du sex ? detta skall kontrolleras och bedömnings verktyget skall givetvis bedöma att hur lång tid det tar att genomföra det på ett säkert sätt.  Det förslag som arbetats fram av Socialstyrelsen och Försäkringskassan är en så grov kränkning av människors integritet att samtliga representanter i den statliga referensgruppen har valt att lämna sitt uppdrag i protest mot förslaget. Detta bedömnings instrument skall testas på ett antal Försäkrings kassor runt om i landet.  Detta skall sedan ligga till grund för den ”slutgiltiga lösningen” som skall användas 2011. Dessa 91 sidor med kränkande lösningar hör bara hemma på ett ställe ”det allmänna arkivet” på svenska. Pappersåtervinningen i klartext.

Förbundet Unga Rörelsehindrade kräver att statsminister Fredrik Reinfelt, övriga partiledare, Kenneth Johansson Socialutskottets ordförande, generaldirektör Adriana Lender på Försäkringskassan och generaldirektör Lars-Erik Holm på Socialstyrelsen kartläggs med det behovsbedömningsinstrument för personlig assistans som Socialstyrelsen och Försäkringskassan arbetat fram

Jag fick ett mycket trevligt e-post idag från en student som heter julia. Hon skriver en magisteruppsats på ämnet relationer, kärlek och personlig assistans.

Hon söker dig som har en varaktig fysisk funktionsnedsättning som har eller har haft personlig assistans och som vill bidra med just dina unika upplevelser och erfarenheter. Julia är öppen för alla sexuella preferenser, kön och levnadsförhållanden - oavsett om du befinner dig i en relation, är singel eller aldrig har haft en (sexuell) relation. Du får gärna vara i åldern 18-35 år.

Nu när vår webbsida börjar bli varm i kläderna efter att ha varit med i 11 månader, började det bli fullt med blogginlägg och bloggsidan tog evigheter att ladda. Nu har vi gjort så att alla bloggarna delas upp på flera sidor så att laddningen går snabbare.

Längst ner på sidan ser du navigeringen för att ta dig mellan de olika sidorna, den ser ut såhär:

Där kan du välja nästa och föregående för att bläddra mellan sidorna eller välj en siffra direkt för att gå till den sidan du vill ha om du vet sidnumret.

Andra sätt att hitta i bloggarna är att välja "Våra bloggar" i menyn till höger, då kan du se inlägg från en bloggare i taget. Under "Ämnen" i samma meny kan du välja att se inläggen efter det ämne du är intresserad av. Glöm inte sökfunktionen högst upp på sidan där du kan söka på hela siten inklusive bloggarna.

Vad tycker du om denna förändring? Undrar du över något? Skriv en kommentar. 

Jag har varit lite dålig med att blogg på sistone. Som vanligt har jag en rad med ursäkter. Den här gången tänker jag skylla på jul- och Nyår, föreläsningar, planering av en ny resa till Tanzania i februari och förberedelser inför återupptagandet av min PT-utbildning (Personlig Tränare).

Den 14 januari ska jag hålla en föreläsning om olikheter för Förbundet Unga Rörelsehindrades Stockholmsregion. För mer information: kontakta Förbundet Unga Rörelsehindrades Stockholmsregion.

Jag ser väldigt mycket fram emot föreläsningen och hoppas på bra diskussioner om olikheternas problem men också vinster, om vardagsproblem och självförtroende. Vad jag däremot inte ser fram emot är att åka tåg. Jag försöker alltid att åka tåg av miljöskäl när det är möjligt. Men SJ gör det inte speciellt enkelt för mig att vara miljövänlig. De har tagit bort alla rullstolsliftar på X2000-tågen. Under tiden kommer vi rullstolsanvändare på tåget genom mobila liftar som finns på vissa tågstationer. Förutom att det totalt tog ca. 3 timmar för mig att boka min resa var jag tvungen att ändra min färdplan och istället åka från Malmö som är en ca. 40 km. lång omväg.

 SJ ringde sen tillbaka till mig och sa att de hittat en annan lösning. SJ:s personal i Lund ska bära mig på tåget. Detta totalvägrade jag! Jag kommer aldrig acceptera att bli buren uppför en smal dörröppning i en brant trappa med isigt underlag. Det är ju livsfarligt!  

Så eftersom jag tackade nej till deras "lösning"  fick jag betala omvägen till Malmö själv. SJ gick bara med på att betala taxin mellan Lund och Malmö. Då jag bor i Eslöv så är det inte heller speciellt kul för mig att åka in om Lund bara för att åka i en SJ-betald taxi kl. 6 på morgonen och sitta utomhus och vänta i minusgrader på att en annan taxi ska komma och ta mig den sista biten fram till tågstationen i Malmö.

Jag undrar vem som kommer på alla dessa underbara lösningar på SJ.  

 Igår var jag med min mamma och systerdotter på Malmö Arena för att titta på direktsänd inspelning av Idol 2009. Vi tackar alla malmöprofilen Percy Nilsson för den mycket moderna och imponerande arenan. Arenan ger en riktig NHL-känsla som för tankarna tillbaka till matchen mellan Chicago Blackhawks och St. Louise i United Center-arenan i Chicago. Men som rullstolsanvändare kände jag mig allt annat än välkommen.

När jag jobbade inom turismbranschen så var vårt mål att alla turister inte bara skulle känna sig välkomnade utan till och med väntade. Hoppet därifrån till att känna sig genomskinlig och till och med oönskad, är en resa som jag inte vill uppleva igen.  Men igår hände just detta. Jag, min mamma och systerdotter hade sett fram emot att se inspelningen av Idol tillsammans med en rekordpublik på 12000 personer i den nya Malmö Arena. Men redan på vägen dit upptäckte vi att en stor arena handlar mer om cool ljussättning och stora publiksiffror än om att alla människor ska känna sig välkomnade. För det första: Hur kan man missa att skylta till Malmö Arena? Jag fattar inte hur de har tänkt att man ska hitta dit. Först när man ser den gigantiska byggnaden är det skyltat. Men då är du ju så dags!

 Byggnaden har ett tiotal ingångar. Bara en är öppen och den ligger inte speciellt nära handikapparkeringen. Andra ingångar låg precis i anslutningen till handikapparkeringen men dessa var låsta och utan hänvisning till huvudingången. Hur tänkte de här egentligen?

 "Handikappläktaren" är ett ord jag egentligen inte gillar. Men det finns inte något bättre ord för att beskriva vår plats i arenan. På handikappläktaren sitter de som är tysta och inte klagar. Dessa kan man tydligen behandla lite som man vill. Det började med att en kameraman kom och sa till våra anhöriga (!) att de ville att vi skulle flytta oss trots att vi satt på den plats som stod på våra biljetter. Anledningen var att TV4 ville ha en bild från just den läktaren. Våra anhöriga (!) informerade oss att kameramannen ville att vi skulle flytta på oss, vilket vi gjorde eftersom vi ju sitter på den läktaren som man inte behöver ta någon hänsyn till.

En ledsagare till en tjej i rullstol berättade att de redan blivit förflyttade en gång från sin ursprungliga plats, dvs den plats som står angiven på deras biljetter. Vilken annan person i publiken får utstå att bli förflyttade som boskap över hela arenan? Vem hade ens accepterat det?

Jag vill också påpeka det ytterst osmarta med att placera en kameran, med all den utrustning som kommer med det yrket, just på handikappläktaren. Det är den sämsta platsen han kan stå på i hela arenan. Inte bara för de lampor som är monterade på räcket bakom vilket vi får sitta och som därmed skymmer sikten för oss. Men också för att det är så otroligt osmart att ha kilometerlånga kablar liggandes på golvet intill rullstolssektionen. För övrigt tvivlar jag på att en elrullstol ens kommer fram till "handikappläktaren" eftersom uttrymmet var smalt. Även vi med manuella rullstolar var i vägen för varandra och med platserna för ledsagare som var belägna alldeles bakom oss så behövde alla flytta på sig när någon skulle ut på toaletten.

En annan sak som jag tänkte på var att vi aldrig kommer med på bild i TV. Det är inte något jag eftersträvar men jag hatar tanken på att det förmodligen är en medveten strategi från TV:s sida att aldrig visa någon av oss på bild. Är vi för fula eller vad är problemet? Eller är kriteriet att få vara med på TV att man har två fungerande ben? Jag tror att detta har ett samband med att den här läktaren hade passat bättre in på en begravning än i en livesändning av Idol. Eller som min kompis fru uttryckte det:                                                                   - Det är så j-vla lamt på den här läktaren - i dubbel bemärkelse!    

Jag tror att det är svårt att hitta motivationen och styrkan att ta plats och våga skrika ut sin glädje över att få vara med om detta stora evenemang, när arrangörerna ger intrycket av att vi är ett problem.  Och när man känner att man är oönskad så håller man tyst. För det är som min kompis sa:                          - Det är ju snällt att vi får vara kvar i arenan i alla fall.

 Jag har ett förslag på ny kampanj för Unga Rörelsehindrade. Jag vill att handikappläktaren på sådana här evenemang får högre status. Vi ska vinna hejarklacksslaget! Samla ihop ett gäng coola kompisar. Gör plakat och öva in ramsor. Vi måste visa att vi inte accepterar att bli behandlade som boskap och som att vi inte finns och att vi verkligen VILL vara en del av publiken. Vägra vara en "speciell" del av publiken som kommer i andra hand och som de tydligen kan flytta på när kameramannen tycker att våra platser ger bättre bilder.

 Det kan tyckas att det här inte är en viktig fråga att arbeta med. Men det här är viktigt för mig. Att få deltaga och synas i sociala sammanhang är otroligt viktigt för mig som ung människa. Och att bli behandlad som om jag inte finns gör verkligen ont. Men vi som sitter på den här sektionen reagerar inte. Vi är tyvärr vana vid sånt här. I förlängningen påverkar det mitt självförtroende och min syn på min roll i samhället.

Jag vill också rikta lite kritik mot folk i allmänhet. Jag är inte den som brukar rikta kritik till folk generellt. Jag har bra erfarenheter av att bli bra bemött på stan och bli erbjuden hjälp. Men hänsynen på Malmö Arena verkar vara ett lågprioriterat område. Det var långa köer till handikapptoaletterna. Ingen av de köande hade något synligt rörelsehinder utan kön bestod enbart av äldre kvinnor. Ingen reagerade eller erbjöd mig att gå före när jag kom dit. Det slutade med att jag, en kille i rullstol, fick gå på herrarnas vanliga toalett.

Även hänsynen i korridorerna var minimal. Med så mycket folk är jag självklart observant på vem jag har bakom mig och att jag inte står i vägen för folk. Detta var jag ensam om. Ingen ser mig som kommer rullandes i sittande ställning. Folk står och snackar mitt i gången, istället för att gå lite åt sidan så folk kommer fram. Är samtalet verkligen så pass viktigt att det inte går att förflytta sig två meter åt sidan?

Jag kan bara dra slutsatsen att vi i rullstol, och ni med andra typer av rörelsehinder, måste synas mer och våga ta plats. Vi måste också höras. För annars förblir "handikappsektionen" en handikappsektion och där är det just nu lamt på mer än ett sätt!

Utanför mitt kontorsfönster i Liljeholmen i Stockholm snöar det. Mycket! Det får mig att tänka på hur härligt det är med en vit jul som slutligen blev vit. Ett tag verkade det lite osäkert här i Stockholm.

Projektet har pågått i snart tre månader och nu blir det juluppehåll till och med den 11 januari.

När det blir nytt år kommer jag alltid att tänka på det året som har varit. För projektets del vill jag istället blicka framåt och njuta av fortsättningen. Under våren kommer bland annat två workshops att arrangeras, referensgruppen kommer träffas och många diskussioner kring personlig assistans, kärlek och relationer.

Jag ser fram emot 2010! 

Jag önskar Dig en riktigt God Jul och ett härligt Gott Nytt År!

Veronica Svensk

När kan man be om hjälp i intima situationer och hur gör man? Du som är personlig assistent eller Du som har assistent får gärna berätta hur ni har gjort i olika situationer.

Tanken är att projektet ska sprida denna kunskap så att ungdomar vågar be om hjälp i situationer som har med  kärlek, relationer och sex att göra.

Hur gör ni?

Jag önskar alla en bra dag!

Veronica 

Det blev ett inlägg till från Botswana trots allt. Vi väntar på transporten till flygplatsen och jag ska passa på att ta en dusch. Sen kommer jag att resa i över ett dygn innan jag är hemma. Bara flygtiden för mig är 17-18 timmar. Jag ska flyga Gaborone-Johannesburg-Madrid-Stockholm-Malmö. 

Jag har haft det bra och träffat många intressanta människor och fått ta del av många intressanta erfarenheter. Nu vill jag sprida mina erfarenheter till fler inom Unga Rörelsehindrade och sprida mina tankar om varför jag tycker det är viktigt för oss att engagera oss internationellt. 

Jag hoppas att alla intresserade hakar på. Jag återkommer i ärendet. Nu vill jag bara hem. 

Jag lämnar er denna gång med ett citat från Botswanas ungdoms- och kulturminister som jag träffade igår:  "Youth is not the future. They are TODAY!"

Detta kan bli det sista inlägget jag gör från Botswana. Det återstår endast två viktiga saker på programmet. Det ena är ett möte med Botswanas ungdoms- och kulturminister och det andra är utvärderingen.

Vad gäller workshopen så är jag inte helt nöjd med min egen insats. Jag skulle vilja ha haft mer tid på mig att förbereda mig inför både workshopen i Stockholm och Botswana. Men nu när allt är över så måste jag säga att vi har gjort ett så bra jobb vi har kunnat. Människorna vi träffar verkar nöjda och vi har fått många nya kontakter och bra erfarenheter.  Jag vill ockå nämna att jag har haft med mig en supertrevlig och kunnig tjej från Rädda Barnen på resan - Ellinor.  

Jag kan mycket väl tänka mig att åka tillbaka hit någon gång. Här finns mycket att se och människorna vi har mött har varit trevliga och hjälpsamma. 

Jag har nu varit i 30 länder (om man räknart bort de länder som jag bara har mellanlandat på utan att gå igenom tullen).  Kommentera gärna och berätta hur många länder DU har varit i.  Slår du mig i antal länder? 

När något positivt har inträffat inom ett avgränsat geografiskt område, inom en begränsad tidsperiod, så tycker jag att man kan börja prata om att det är en modell. För andra gången på mindre än ett år slår sig afrikansk tillgänglighet in på utmanarlistan. För var någonstans annars på jordklotet sätter de igång omedelbart och snickrar ramper när de ser att vandrarhemmet har fått en gäst i rullstol?

Så var fallet här i Botswana för några dagar sedan. På grund av något missförstånd så får vi bo på ett lite billigare och därmed också mer otillgängligt vandrarhem. Personalen uppmärksammade, utan att jag hann säga något, att en del höga trösklar gjorde det lite jobbigt för mig.  De satte direkt igång och jagade fatt, eller snickrade, en ramp som faktiskt blev väldigt bra.

Naturligtvis är Afrika generellt sätt ingen lätt del av världen att åka till om man är beroende av god tillgänglighet. Men folk är väldigt vänliga och hjälpsamma och försöker möta behoven på de sätt man kan. I Sverige har jag aldrig varit med om att någon lyft ett finger för att snickra en ramp när de ser att jag har problem att ta mig över en tröskel. Det blir bara en upprepning av ursäktanden  och ibland ett litet skuldbelagt leende.

Så härmed refererar jag till den "Afrikanska modellen" när det gäller att göra saker på studs, när man ser att det behövs och utan en massa krångel.

Jag är just nu i Botswana. Jag ingår här i ett utbildarteam tillsammans med en tjej som också är från Sverige och en kille och en tjej från Botswana. Vi ska imorgon och övermorgon hålla en workshop i gender-frågor (kön) och Hiv/Aids.

I förra veckan höll vi en internationell workshop i Stockholm i ämnet "Pertnership in real life". Där fokuserade vi på organisationers initativ att mötas och jobbas tillsammans. Genom olika metoder så var min uppgift som workshopledare att skapa en möjlighet för deltagarna i workshopen att utbyta erfarenheter och kanske hitta nya vägar för samarbeten.

I Botswana fokuserar vi mer på gender och Hiv/Aids. Jag tror att det är viktigt att länderna i Syd själva får vara med och diskutera kring utvecklingssamarbetet med oss i Nord. Annars blir det lätt att vi i Sverige befläckas av vår generella syn på de utmaningar som vi har lärt oss finns i Afrika. Vi har genom media och kolonialism fått en viss uppfattning om Afrika som tyvärr ofta görs gällande för alla Afrikanska länder och medborgare och som inte nödvändigtvis speglas exempelvis den afrikanska kvinnans behov och framtidvisioner.

Det som jag tycker är unikt med vår workshop är att länderna i Syd får en möjlighet att själv definiera problemen, förutsättningarna och målen. Jag ser fram emot två dagar av intressanta diskussioner, nya kontakter nya idéer.

Idag 2009-11-09 har det lämnats en rapport från FN. Sverige följer inte konventionen om mänskliga rättigheter. FN menar på att Sverige brister i mänskliga rättigheter. Att personer med nedsatt rörelseförmåga diskrimineras när det gäller arbetsmarknad och kollektivtrafik.

Det finns generellt sett en bild i Sverige om att vi ligger långt fram i vårat arbete mot diskriminering men om man lyfter på mattan så finns en hel del där. Tycker det är rätt att denna fråga uppmärksammas i media. Att bilden om att vi ligger så långt fram nu kan bygga på fakta. Då det är allvarlig kritik och flertalet drabbade grupper.

I alla förhållanden förekommer det ju att man bråkar. Hur går det ihop när man har en personlig assistent som hör och ser allt som händer?

Jag kom att tänka på ett tillfälle för några år sedan då jag och min man började tjafsa om någonting i köket. Min personliga assistent tyckte att det var jobbigt att närvara och vågade inte fråga om hon kunde gå in i ett annat rum så länge? Det framkom först efteråt.

Jag funderade över om jag hade kunnat gjort någonting för att underlätta för alla inblandade och kom fram till att jag är inte mer än människa och jag kan inte alltid hinna säga till i förväg. Men jag kan försöka att vara så förutseende som möjligt. Det viktigaste tycker jag är att förklara för assistenten att han eller hon inte har gjort något fel och att bråket inte uppstod p.g.a. honom eller henne. Oftast försöker jag och min man be assistenten att gå därifrån innan vi diskuterar.

Vems ansvar är det egentligen? Kan jag kräva av min partner att säga till innan han vill bråka med mig? Antagligen inte...

Vad tänker du som läser detta? Skriv gärna en kommentar nedan! 

I dag bär det av till Stockholm igen för cirka tusende gången. Men Stockholm är en fin stad och det är alltid spännande saker som jag ska göra där. Den här gången är det att hålla workshops för LSU om internationellt partnerskap och demokratifrågor.

Jag kommer låna en lägenhet på Söder. Där finns ingen internet så risken är stor att jag inte kommer att kunna blogga så mycket under den här resan. En annan besvärande omständighet är att min laptop har tagit sitt sista andetag. Lyckligtvis lyckades jag rädda innehållet.

Från Stockholm åker jag sen, nästa Tisdag, till Botswana där jag tillsammans med mitt utbildarteam (jag, en tjej från Sverige och en tjej och en kille från Botswana) ska hlla en liknande workshop.

Jag är superstressad för tillfället. Jag går ju samtidigt två olika utbildningar, föreläser och ger ut mina böcker. Jag jobbar ideellt för en biståndsförening och sitter med i styrelsen i DHR och är ordförande i Unga Rörelsehindrade Skåne. Nu går jag också in i styrelsen i Access Sweden.

Just nu chattar jag med en vän som är i Stockholm. Förhoppningsvis kommer jag att imorgon träffa honom och kanske gå på restaurang på kvällen. Det hade jag behövt. Att stressa av inför vad som troligen kommer bli drygt två mycket intensiva med spännande veckor.

Idag avslutas European Development Days. Det var ett stort arrangemang på Stockholmsmässan som pågick i fyra dagar och handlade om internationellt utvecklingssamarbete, demokrati och hur världen lever upp till de s k milleniemålen. Ett par huvudteman var återkommande och belystes lite extra på seminarium och i montrarna. Det var framförallt global ekonomi, medborgarengagemang och miljöpåverkan.

Kronprinsessan Victoria och Statsminister Fredrik Reinfeldt var två av de talare som öppnade hela mässan. Biståndsminister Gunilla Carlsson presenterade alla talare under öppningsceremonin.

Jag letade febrilt efter en plats avsedd för rullstolsanvändare och frågade till slut en av de som arbetade på mässan. Problemet växte sig snabbt till en intern kris och den internationella chefen för hela arrangemanget kom och sa att de hade en plats avsedd för rullstolar och att de just nu bara kontrollerade var den platsen var någonstans. Minuterna gick och några personer till kom och berättade att allt snart skulle ordna sig.

Det slutade med att jag blev visad en plats längst fram till höger i den jättelika Victoriahallen, som den kallas. När jag tittade mig omkring förstod jag snabbt att detta var en nödlösning och att de i själva verket inte alls hade tänkt så mycket på att det kunde komma någon besökare i rullstol. Ett ytterligare bevis på detta var att polisens avspärrningar hade lagt beslag på alla handikapparkeringar i anslutning till mässan och vägen från där man kunde stiga av bilen och till ingången på mässan, var kantad av höga trottoarer och till och med trappor. En konstapel insåg problemet och öppnade snabbt en grind så att jag skulle kunna ta en väg runt trappan. Då mötte jag istället ett par trottoarkanter som visserligen jag själv forcerade enkelt men som jag tror att andra kan ha haft jättestora problem med. Andra dagen hade de dock lagt en träramp som hjälp att ta sig upp på trottoaren.

Men jag vill återkomma till öppningsceremonin och det tillfälle då jag insåg att jag och min rullstol var felplacerad. Jag insåg nämligen att jag satt på VIP-läktaren, bland EU-delegaterna. När Kronprinsessan och Statsministern kom in i lokalen så passerade de bara ett par meter från mig. På vägen ut fick jag en förvånad blick av Statsministern och jag tänkte att han bara kunde undrat två saker:

1. Han tänkte: "Nämen lilla vän, nu har du nog satt dig på fel ställe!".

    eller:

2. Shit! Nu har vi delegater i rullstol. Nu måste vi tänka mer på tillgängligheten när vi har EU-möten.

Jag stod två pass i två olika montrar. Det var dels i SHIA:s monter. SHIA känner jag ju till väldigt väl sedan flera år tillbaka. Den andra montern tillhörde IDDC - International Disability and Development Consortium. IDDC var nytt för mig. IDDC:s medlemmar är ett antal europeiska organisationer som arbetar för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras och att personer med funktionsnedsättning, precis som alla andra, ska inkluderas i alla samhällsområden. IDDC försöker också sprida kunskap om olika frågor som rör personer med funktionsnedsättning med inriktning på mångfald, inkludering och internationellt samarbete. I montern stod också företrädare från de andra europeiska organisationerna och det var intressant att möte dem för att utbyta erfarenheter om hur de jobbar i deras länder och i deras organisationer.

På torsdagskvällen åkte jag till Liljeholmen och till SHIA:s kansli för att lyssna på en paneldebatt om konsekvenserna av EU:s tvekan att ratificera FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

 Jag var också åhörare på ett par olika seminarium. Det första seminariet som jag deltog på under torsdagen handlade om YARD - Young Ambassadors för Rural Development. De delgav sina erfarenheter om hur man gör röster hörda från unga människor som inte bor i storstäderna utan ute på landet. Morgan Tsvangirai, premiärminister i Zimbabwe, var inbjuden att tala men fick i sista stunden lämna förhinder att komma till Stockholm på grund av oroligheter i hand hemland. Kom gjorde dock Ellen Johnson-Sirleaf -president i Liberia, Muhammad Yunus - tidigare Nobelpristagare i ekonomi och grundare till Grameen Bank, Raila Odinga - Premiärminister i Kenya, Sylvia Mathews Burwell - ordförande i "the Bill and Melinda Gates Foundation's Global Development Programme" samt Ernest Bai Koroma - President i Sierra Leone.

På Fredagen var jag åhörare på ett annat seminarium som innehåll två paneldebatter kring temat: "Raise Your Voice - Hold Governments Accountable - Who are the Drivers of Change?"

Jag vill tacka SHIA (Solidarity Human Rights Inclusion Accessibility) för att jag fick möjligheten att deltaga. Det har varit två intensiva dagar och jag har träffat många intressanta personer.

Jag tycker dock att det kunde vara lite mer svensk media som rörde sig bland montrarna och i vissa seminarier där "VIP:arna" deltog (presidenter och premiärministrar exempelvis) kom ibland ungas erfarenheter bort litegrann, tycker jag. Detta gällde även seminariet som specifikt fokuserade på att höja ungas röster i samhället. Det var lite synd. Och arrangörerna får bakläxa på tillgängligheten. Ett exempel på dålig tillgänglighet var att alla matborden var i ståhöjd när vi skulle äta lunch. Det känns inte så genomtänkt i ett sammanhang som ska uppmuntra nätverkande.

Men i det stora hela är jag nöjd. Jag har fått värdefulla erfarenheter som jag nu bär med mig till nästa stora utmaning - som workshopledare i ämnet internationellt parnerskap och demokratifrågor i Stockholm och Botswana.

Är tillgängligheten och miljön inte en viktig fråga för Socialdemokraterna?  Det är en fråga som socialdemokraterna bör fråga sig själva om. Kopplingen där i mellan görs inte. Vill man uppnå ett samhälle för alla - måste man inkludera alla. 

Var i lördags och besökte Socialdemokraternas kongress i Älvsjö. Tillgänglighet och Funktionsnedsättning var två ord som man inte hörde ofta. Upp till scenen där Mona Sahlin med fler talande under dagen saknade helt ramper. Avsaknaden av hjälpmedel var inte bara ett problem för rörelsehindrade. Även hörselskadade hade problem då delar av lokalen saknade hörsel slinga.

Detta från ett parti som är ett av Sveriges största. Det är konstigt att detta inte prioriteras högre då ca 10 % av Sveriges befolkning har en funktionsnedsättning. Detta borde utgöra en del av röstberättigade i detta land. Man kan alltid hoppas att Mona vill diskutera frågan om tillgänglighet. Att politiker även gör kopplingen mellan tillgänglighet och miljö.

Det kommer bli jobbigt att införa ett tillgängligare samhälle. Det kommer att innebära uppoffringar för många. När vi sedan når målet så kommer det att bli bättre för alla.

Om man skall prata tillgänglighet ur ett miljö perspektiv finns det många bitar. Att alla har möjlighet att åka med kollektivtrafiken istället för att åka bil är en sak som kommer att gynna miljön. Att man inte på lika villkor kan åka tåg och därmed måste flyga. Att alla har möjlighet att åka tåg eller kollektivt är en miljöfråga. För vad händer om man inte kan åka kollektivt eller tåg dit man skall resa. Bilen och flyget används. Detta är idag ett problem att personer med nedsatt rörelseförmåga idag inte har samma möjligheter att välja mer miljömässiga alternativ.

Har man idag behov av rullstols plats när man skall se på bio är man allt som oftast hänvisad till rad 1 eller 2 i biosalongen. Dessa platser har en placering oftast längst ut på raden. Om man nu bokar en sådan plats så har jag ont i nacken efter. Man får ofta välja vilket hörn av bioduken man skall se.

Skall du nu boka din biljett på internet som alla andra så kan du se dig i stjärnorna efter det. Om du skall boka en rullstolsplats så får du snällt ringa SF på en telefon och boka. För internet är bara en fluga som någon sa på glada 90 talet. För det är ett bakåt strävande samhälle.

2009 är internet en stor del av många människors vardag. Något som används dagligen. Detta involverar även personer med nedsatt rörelseförmåga. Den lösning som SF Bio kör med idag att man inte har möjlighet att välja en plats där man inte har ont i nacken efter och inte kan boka sin biljett på nätet är diskriminerande.

Självfallet är det inte praktiskt möjligt att kunna välja vilken plats i salongen som helst men längs ytterkanterna på de rader av stolarna som finns borde vara praktiskt möjligt så man kan få en bio upplevelse utan smärta.

Att kunna boka en bio biljett på nätet eller få en fullvärdig bioupplevelse är en dröm som jag i min rullstol hoppas få uppleva. För med den diskriminerande lösning SF har idag är inget annat än en mardröm för personer i behov av dessa platser.

Detta är oacceptabelt att en person i sådan beroendeställning till SJ glöms bort. Finns en artikel i SVD med länk nedan om ni vill ha mer information vad som hänt. SJ har alltså glömt bort att släppa ut en person i rullstol.

Det är inte tekniskt svårt att vrida om en nyckel, fälla ner rampen, fälla ut stöd pinnen, låta personen rulla på, trycka på en knapp. Hissen åker ner. Svårt?

Detta ihop med min tidigare bild av SJ är inte bra. SJ verkar inte ha viljan att behandla sina kunder väl. Att alla skall kunna åka tåg har varigt en självklarhet för alla rätt länge. Funktionsnedsättning eller inte. Förutom en period under slutet av 2008 när SJ inte brydde sig om att laga hissarna på X2000 tågen. Idag finns det bara 2 rullstolsplatser på tågen. Man kan inte ta sig för egen maskin till Bistron och handla en kaffe. Man kan inte kliva på eller av själv.

En kurs i kundrelationer vore väl på sin plats. För detta är en diskriminerande verksamhet som bedrivs. Vi har varigt beroende av denna lösning länge nog. Nu är det dags att vi gör något åt saken. Situationen är inte en acceptabel lösning.

• Artikel i SVD

Imorgon och på Fredag kommer jag vara i Älvsjö på European Development Days-mässan. Jag ska stå två pass i SHIA:s monter och därefter mest mingla och ta del av evenemangets olika aktiviteter. Det kommer presidenter, kungligheter och så...och så jag.

Huvudteman för mässan är bland annat global ekonomi och klimatförändringarna. (Så klart!) Men det kommer förhoppningsvis bli en hel del nätverkande där jag kan utbyta erfarenheter med andra som är intresserade av internationella frågor, skapa nya kontakter och att samarbeta över gränserna.

Jag vill lära mig nya saker och framförallt hoppas jag på bra och uppdaterad information om hur det går med Milleniummålen. Hur mår världen egentligen? Det är frågan. Förhoppningsvis har jag svaret med mig hem.

Nu bloggar jag för första gången på Förbundet Unga Rörelsehindrades webbsida utan att tillhöra Förbundsstyrelsen. Min förhoppning är nu att jag ska ha lite mer tid till att få ordning på skåningarna. Att vi pratar konstigt och är bra på fotboll kan jag inte göra något åt. Men förhoppningsvis kan vi få till en kul och välfungerande region här nere inom Unga Rörelsehindrade.

Otillgängliga postlådor

Posten har börjat byta ut de tillgängliga postlådorna som idag har en höjd av ca 120 cm. De nya postlådorna kommer ha en ca höjd på 140 cm. Detta är mått från marken upp till inkastet. Lådorna har redan börjat bytas i vissa delar av landet. Detta är något jag direkt postar i papperskorgen. Att posten skall vara ett bakåt strävande företag förändrar min uppfattning.

Igår kväll funderade jag på var min gräns går någonstans när det gäller att be en assistent om hjälp när jag och min man vill ha sex. Jag kom fram till att det inte var lätt att sätta någon egentlig gräns. Dels beroende på vem det är som ska hjälpa till och dels tycker jag att man vänjer sig vid saker. Jag menar att jag vet ju inte om jag 100 % bekväm med att ta emot hjälp i en viss situation förrän jag faktiskt befinner mig där. Jag beundrar människor som kan ta emot hjälp i denna situation helt naturligt. 

Sedan kommer jag att tänka på hur assistenten skulle ta detta. Hur ska hon reagera? Är det här någonting som assistenter funderar över eller tycker alla att det är självklart? Var går egentligen gränsen, när är det "något som ingår i jobbet" och när gör det inte det?

Många funderingar finns det. Vad tänker du?

Nu finns en diskussionstråd för projektet under Förbundet Unga Rörelsehindrade på Facebook. Här hittar du den:

• Diskussionsgrupp "En helmlighet känd av många" 

Vill tipsa om denna sida. sof.nu, sex och funktionshinder står sof för, klurigt eller hur? :) Sidan drivs av RFSL och HSO och syftet är att samla all information om sex och funktionshinder på ett ställe.

Jag tycker att sidan är informativ och bra . Ibland kan det vara svårt att hitta information och detta kan vara en början.

Ha det så bra!

Projektet En hemlighet känd av många kommer att pågå under tre års tid och handla om sex, kärlek och personlig assistans. Tanken är att hitta olika verktyg för att lyfta upp detta ämne som ofta är tabu. Vi vill också förändra attityder i samhället när det gäller personer med funktionshinder och kärlek och sex.

Jag som kommer att vara projektledare heter Veronica Svensk, är bosatt i Stockholm med min make och älskar att diskutera den här typen av frågor! Jag driver ett familjeföretag inom personlig assistans. Jag har arbetat på förbundets kurser och läger under många år och varit aktiv i styrelsen både på lokal nivå och riksnivå. Då arbetade jag med sex- och samlevnadsfrågor ideellt för att jag tyckte att det var intressant. Jag ägnar fritiden åt vänner, yoga, familjen och dataspel. När jag får tid över gillar jag också att läsa böcker.

Om Du har några frågor eller vill delta i projektet, ta gärna kontakt med mig. (För kontaktuppgifter se nedan.) Jag arbetar  på kansliet måndag-torsdag.

Ha det så bra! Vi hörs!

Hälsningar

Veronica Svensk
Projektledare En hemlighet känd av många
Förbundet Unga Rörelsehindrade 
08-6858022, 076-3172018 
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
www.ungarorelsehidrade.se

Det är min sista dag i Sydafrika under den här resan. Av tekniska skäl så har jag inte kunnat fullfölja mitt bloggande så som jag hade önskat. Jag är lätt irriterad över att jag har betalat 400 kronor för en internetuppkoppling som är sämre än den jag hade när jag använde mitt första modem för cirka 12 år sedan.

Idag har varit kontrasternas dag. Vi svangde forst in pa ett kopcentrum for att kopa ett gang adaptrar. Det sag ut som ett svenskt kopcentrum och tillgangligheten pa manga stallen har i landet ar faktiskt valdigt bra.

Darefter gjorde vi tva studiebesok. Det var pa sa kallade Self Help Groups i byarna. De arbetar i inkomstgenerande projekt under ofta mycket fattiga arbetsforhallanden. Det kunde handla om skomakeri, odling eller annan tillverkning.

Ikvall at vi middag pa samma stalla som forsta kvallen - i ett casino. Fina farger, fint kladda manniskor och fin mat.

Det har verkligen varit kontrasternas dag.

Nu ar jag antligen framme. Men jag kanner mig nagot "funktionshindrad" da jag inte kan anvanda de tre sista siffrorna i alfabetet. Jag har namligen fatt lane hotellchefens dator eftersom han ager den enda internetkopplingen pa hela hotellet.

Senast jag blev för gammal för något var när jag inte längre fick tillhöra barnhabiliteringen. Någon närmare jämförelse med mitt avhopp från Förbundsstyrelsen vill jag inte göra då jag förmodligen kommer sakna styrelsemedlemmarna mer än de sjukgymnaster som dragit och vridigt mina ben i väderstreck som jag inte trodde var möjliga.

Här är en fin bild på ett tänt värmeljus för att symbolisera att det finns ljus i höstmörkret.  Den känsla som jag hoppas att ljuset skulle för med sig är en perfekt övergång till informationen om en i tiden närliggande temahelg där vi ska diskutera det mest intima och fokusera på varma kroppar som kelas under filten framför brasan. Och hur man får kärlekens låga att brinna trots att vardagen ibland är tuff och komplicerad.

Centerpartiet kör med dubbla budskap. Vi skall inte glömma bort att centerpartiet på sin senaste partistämma 7-10 maj 2009 fastslog att otillgänglighet är en grund för diskriminering. Backar centerpartiet från det? Råder det problem inom Centern?

Inatt blev jag klar med Tanzaniarapporten. Just nu sitter jag på tåget till Stockholm för ännu ett styrelsemöte med Unga Rörelsehindrade.

Jag vill också passa på att efterlysa någon med intresse av att blogga och ha lite koll på vår hemsida i Skåne. Jag känner att jag vill göra mer än jag hinner när det gäller vår hemsida i från Unga Rörelsehindrades södraste (kan man skriva så utan att få ordpolisen på sig tro?) region.

 Det skulle vara kul om någon ville hjälpa till med detta och då skulle en sten lyftas från mina axlar. Då får jag också lite möjlighet att göra det jag känner att vi verkligen bör göra där nere just nu: att planera in lite roliga och nyttiga aktiviteter för våra medlemmar i Skåne. Just nu går vi på sparlåga men det kan vi ju inte göra hur länge som helst. Kontakta oss om du är intresserad:

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den eller Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Nu är jag hemma igen och lilla Eslöv. Det har regnat hela dagen och det känns lite ovant att se regnet igen efter ett par veckas torka och extremt solsken. I Tanzania lärde jag mig att vara tacksam för de regndropparna man får.

Gårdagens blogginlägg uteblev då ett extremt långsamt bredband i kombination med en stor myggsvärm gjorde tillvaron svår för mig. Jag beslutade mig därför att skriva inlägget nu på morgonen eftersom det tidigt på dagen brukar gå snabbare att använda Internet och myggorna ligger och nannar. Men Internet går inte snabbare nu och en del myggor är väldigt morgonpigga.  Så jag är nöjd bara jag får iväg det här blogginlägget.

Imorgon väntar de två sista mötena. De är två möten som jag eventuellt får klara av ensam då Mr. Bosse inte är helt kry.

Bosse (eller Mr. Bosse som tanzanierna kallar honom) och jag har haft ett seminarium med representanter från Chawata och deras regioner. Seminariet har handlat om utvärderingen av projektet och vi har fått svar på en del frågor som vi hade med oss till Tanzania. Vi är i stort sett nöjda med de svaren vi fick och det har varit bra diskussioner.

Idag hade vi möte om uppföljningen/utvärderingen med Chawata och deras regioner. Det blev ett långt möte som varade hela dagen och imorgon fortsätter vi där vi slutade.

Idag hade vi ett möte på Chawatas kontor. Tidigare under vår vistelse har mötena mer varit av inofficiell karaktär utan dagordning och med lite humor. Nu känns det som om allvaret börjar. Idag (numera igår) har vi suttit i möte under flera timmar på Chawatas kontor. Vi mötte ordförande, förbundssekreteraren, regionsrepresentanter och kassören.

Vi diskuterade deras arbete med de nya stadgarna och deras strategiska plan inför framtiden. Jag fick dessutom, av Bosse, i uppgift att försöka sammanfatta mötet i en rapport. Det känns som en stor uppgift för en nykomling för mig men också spännande då jag tror att jag lär mig mycket av det och det är alltid kul att få lite ansvar.

I morgon blir det troligtvis ett ännu längre möte här på hotellet så det är väl snart dags att nanna kudden. Hörs...

Från twitter: "just had a close encounter with a lizzard. I felt that we bounded! Heading out for lunch in Dar es Salaam".

Det här blir ett kort inlägg så här timmarna efter ankomst till Dar es Salaam. Imorgon har vi vårt första möte. Som vanligt finns ingen tid eller plats bestämd. "Det som inte blir av idag blir säkert av imorgon."

 Jag ska kolla in gymmet och fortfarande har vi inte fått se omgivningarna i dagsljus. Jag återkommer så fort jag har något intressant att berätta.

För andra gången får jag följa med på en resa med DHR till Tanzania. Det är en uppföljning av projektet som DHR har i Tanzania och som bl.a. syftar till att främja organisations- och demokratiutveckling inom organisationen.

Mitt liv börjar sakta återgå till det normala tempot - dvs högt men inte lika högt som under sommarlägret. Jag sitter nu och skriver rapporten och betalar fakturor. Jag älskar att skriva rapporter! Det ger mig tillfälle att återuppleva lägret en gång till.

Tydligt är också att jag fått en hel del nya vänner. Det kommer meddelande på Facebook och SMS på mobilen. Det tycker jag är kul. Jag hoppas att vi får tillfälle att ses igen.

Nu planerar jag inför nästa temahelg om sex och relationer i september. Program håller på att skrivas, välkomstbrev utformas och föreläsare ska bokas. Det är en hel del att stå i även för en som normalt sett inte är helt stadig på benen.  Jag uppmanar er att anmäla er som deltagare eller medhjälpare. Det är ett viktigt ämne och till hösten drar vi igång ett projekt inom ämnet sex och relationer om man har personlig assistans. Den här temahelgen ligger därför helt rätt i tiden och ger en mjukstart till projektet.

Har i dag lyssnat på Göran H (KD) talet var en besvikelse. Politik handlar om förmedla vad man har för visioner och hur man skall genomföra dessa i de bästa av värdar. Något rörelsehinderperspektiv fanns inte närvarande. Dagens tal handlade till stor del om vad alla andra partier har gjort fel. Inte vad de skall göra. Det varnades för att svänga till vänster. På lekis sa vi samma saker fast de lät annorlunda.

Ungdomar lär inte rösta på KD i nästa val. Han är helt fel ute i den frågan. Det handlar inte om att alla ungdomar är kriminella ligister. Det handlar om att förmedla vettiga alternativ i frågan musik och film. Skapa aktiviteter och ungdomsgårdar så att det finns naturliga samlingsplatser och mötesplatser. Tror att Kristdemokraterna och andra partier skall samtala mer med ungdomar.

Sedan har vi bostadsfrågan. Bostadsfrågan är ett problem för de flesta som är under 30 och inte har någon miljon på banken. Bygg lägenheter där tillgängligheten och användbarheten är hög till en rimlig kostnad. Detta bör generera i en lösning istället för det problem som det är i dagsläget.

Om man skall diskutera arbetsmarknad så har jag en lösning. Se till att samhället är fullt tillgängligt så skall ni se att arbetsmarknaden följer efter. Bygg samhället för alla, bygg inte samhället och sedan anpassa det så det funkar för alla. Det blir mycket lättare att bygga någonting för alla än att anpassa allt för alla. Man kan dra parallellen till den diskussion som gick när det skulle bli rökförbud på krogen. Det skulle bli massarbetslöshet och krögare skulle få stänga. Se hur det ser ut idag. Ett tillgängligt samhälle skall inte vara en kostnadsfråga. Det är en demokratisk rättighet att deltaga i samhället.

Lägret har officiellt avslutats och deltagarna verkar både nöjda och glada. Även om vi har haft trevligt så ska det bli rätt skönt vila huvudet på sin egen kudde i natt. Många är nog väldigt trötta efter en vecka i tropiskt skåneklimat. Utvärderingen är klar, bagaget ligger i bilen och jag känner mig nöjd med hur veckan har varit.

Årets miss hittills.  "Aktiv närmiljö- alla kan träna i vardagen" hette ett seminarium idag anordnat av Korpen. Ibland undrar man folk tänker när de planerar ett seminarium där de uttryckligen skriver att alla kan träna och har en stor trappa in. Undrar om de tänker med huvudet?

Det pratas mycket om att ta bort trappstegen till ett mer aktivt och hälsosamt liv. Hoppas verkligen att nästa gång de anordnar ett liknande seminarium att de tänker innan och inte skriver att alla kan träna i vardagen om de inte menar detta fullt ut. Detta ser jag som veckans största miss. Snälla Korpen ta och skärp er - anordna inte saker som ni inte kan hantera. Använd inte ord som ni inte vet var de betyder. Använd saken som sitter mellan era axlar. Detta är de tips jag kan ge om ni skall ha ett liknande tema

Socialliberalism kallas den politik som jan Björklund bedriver genom Folkpartiet. De tal vi hörde igår var ett tal som handlar om socialliberalism men han glömde en viktig sak i det tal han genomförde. Frågan om personer med en funktionsnedsättning fans inte närvarande under talet i stavelse eller i ord. Har vår käre jan helt ignorerat de frågor som rör personer med en funktionsnedsättning.

Är vi inte viktiga som alla andra medborgare? Skall vi behöva se en folkpartistisk politik som inte har en enda stavelse i sitt mål program? Tycker detta är tråkigt att denna fråga helt glöms bort igen. Men det är bara att ta nya tag och lyssna på de andra talarna. Lars Ohly lyfte alla fall frågan och tog orden i munnen även fast han verkar ha fastnat på enkelt avhjälpta hinder. Men man skall inte begära för mycket. Bara att hoppas på att övriga talare under veckan har något som kan tilltala mig och de medlemmar som vi har.

Vi har sedan jag kom till Gotland igår haft solsken och hyfsat molnfritt. jans (FP) tal igår var ett moln och Lars (V) är solsken. Jag hoppas på mer solsken under veckan. Både från partiledare och från solen. Igår hann jag med två seminarium. Båda var tillgängliga så för mig är det fortfarande 100 % tillgängligt för mina kamrater Lasse och Britt-marie var det mindre lyckat. Deras ena seminarium var inställt för att en föreläsare var i fel stad. Det andra var otillgängligt då det låg på en båt. Men hur skall man räkna ett seminarium som är inställt? Kommer i år att räkna på tillgängliga och otillgängliga seminarium. De seminarium som är inställda kommer jag att räkna bort. Så hittills är statistiken 66.66 % tillgängligt och 33,33 % otillgängligt.

Hoppas att tillgängligheten skall vara 100 % för att alla skall kunna deltaga. Detta är ett utestängande ur samhället. Tycker att arrangörerna för denna vecka skall ta sitt ansvar och se till att alla seminarium är tillgängliga. För det är en viktig fråga, det är en fråga om demokrati för alla. Det som händer under denna veckan är en katastrof. Ett utestängande som förhindrar demokratin. Om alla inte kan vara med - är det då demokratiskt? För det samhälle vi lever i kallar sig demokratiskt trotts att alla inte kan vara med.

Klockans lilla visare har överstigit läggdags sedan en lång stund tillbaka. Här sitter jag och planerar morgondagens värderingsövningar och försöker med trötta ögon uppdatera bloggen på ett sätt som blir begripligt och underhållande.

Medhjälparna på lägret har fått i uppgift att organisera en femkamp. Det blir nog en utmaning då det gäller att hitta på grenar som alla klarar av att göra och som dessutom är roliga och utmanande.

Rosanna och Mattis på Entré. 

Mona Sahlin (S), Lars Ohly (V), Peter Eriksson (MP) Höll väldigt fina tal under marschen. De talade om att Otillgänglighet är Diskriminering. Det innebär att om man inte kommer in är det diskriminering. De röd-gröna skall under Almedals veckan hålla ett mingel.

Vi har fått en inbjudan till detta men det är trappsteg in till minglet. Man kan prata om mycket men betydde inte de tal ovan nämnda höll något. Är det så att vi skall lyssna på deras tal och sedan gör de tvärt om. Denna typ av tvära vändning är för mig en besvikelse. Skall man inte inför ankommande riksdagsval kunna lita på deras ord. Skall man lyssna på det de säger och tänka omvänt. Tycker att detta känns som en kniv i ryggen. Ett svek mot en grupp väljare som har ett rörelsehinder. Vi är bara ca 600.000 personer i Sverige som har ett rörelsehinder. Ca 700.000 personer som har ett funktionshinder. Vi är bara ca 1,3 miljoner medborgare i det omvända Sverige. Skall vi bli överkörda denna gång också?

Frågan om personer som har en funktionsnedsättning är en viktig fråga som bör uppmärksammas. Denna fråga kan inte ytterligare en gång glömmas och köras över. Är det så att de politiker som eventuellt skall styra ett Sverige 2010 bara kommer med tomma ord. Jag blir rädd när dessa tankar kommer upp. Kan man lita på dem om man inte kan lite på den röd-gröna alliansens ord. Snälla politiker stå för era ord. Kom inte med undanflykter. Visby är en gammal stad men Politiker skall lösa problem inte skapa nya.

Nu skall jag lägga mig och äta en Toblerone

Mvh Daniel Pollak Språkrör Förbundet Unga Rörelsehindrade

I år kommer vi att ha läger kring temat egenvård. Egenvård innebär kort sagt allt du gör för att du ska må bra. Det kan t.ex. vara att träna, att vara ute i naturen eller att ha kul i sällskapet med andra.

Provade igår att åka rullstolstaxi. Har inte gjort många resor men de 2 resor jag gjort hittills har varigt en positiv erfarenhet. Första resan igår 14 juni. Bilen beställdes till 15:30 från hemadressen till destinationen. Klockan 15:29 gick jag ut och kollade och bilen står där i tid.

Shoppar klart och åker hem i bil. följande morgon beställde jag en ny resa från hemadressen hit till jobbet till 07:55 klockan 07:46 ringer en ursäktande chaufför och meddelar att det är mycket trafik och att han blir 5 min sen. Detta tycker jag är helt ok då Stockholms trafiken på morgonen kan vara jobbig. Mina upplevelser av Rullstolstaxi är positiv. Har de gånger jag åkt vanlig färdtjänst inte upplevt att bli uppring och meddelad när bilen kommer. Bussarna är nya och inte rostiga. Bemötandet är bra min upplevelse hittills är positiv. Tycker att bemötandet från färdtjänsten ordinarie bilar kan vara av väldigt varierande grad. Men med rullstols taxi har det bara blivigt 2 resor så en längre utvärderingsperiod krävs för en statiskt säkerställt blogginlägg.

Mitt i Eslöv finns en skog, i skogen finns en liten sjö. Många som inte bor i Eslöv och som har varit där. säger att platsen krossar deras tidigare föreställningar om att Eslöv skulle vara en tråkig och faktiskt helt ointressant flugskit på världskartan. Ja, så förklarade faktiskt en barndomsvän för mig, hur Eslöv hamnade i kartboken. Sidan över Skåne låg öppen och en fluga hade vägarna förbi och bestämde sig för att lätta på trycket. Så hamnade staden Eslöv , enligt min barndomsvän Jonas, på kartan.

Den här dagen har börjat bättre. Vi begav oss till Norrtullskolan för att deltaga i workshops. Men det visade sig att där bara var en workshop om hur man lagade veganmat. De andra workshoparna var på en annan skola men själv bedömde jag att jag inte skulle hinna dit och jag ville istället tillbaka till hotellrummet för att - bland annat - blogga.

Daniel Pollak och jag befinner oss nu i Söderhamn där vi deltar i Urix-mässan. Festivalen äger rum den 22-23 Maj och på programmet finns olika workshops, utställningar och seminarium. Utställare är representanter från ett antal ungdomsorganisationer.

Over and out 

Varje vecka bloggar en ny person på Dina Nyheter om aktuella händelser - ur sitt helt egna perspektiv. Vecka 18 är det min tur!

Vår IT-guru David har påpekat att mina blogginlägg kan se lite konstiga ut. Jag försöker därför att under de kommande veckorna lösa problemet genom att testa olika webbläsare och andra metoder. Tips och kommentarer på hur inläggen ser ut (även nyhetsbreven per e-post) tas tacksamt emot. Jag har försökt allt men det vill sig inte riktigt. Jag börjar känna mig lite bitter faktiskt.

Norge har som bekant en anti diskriminerings lagstiftning och nu är det första fallet avgjort. I Norge är det Ving som har hamnat i klammeri med lagstiftnigen avseende en 14 cm hög tröskel till en av deras butiker. Det är Norges Handikappförbund som skrev anmälan mot Ving och andra butiker. Ving menar att denna tröskel på 14 cm inte är något problem.

Likestillings- og diskrimineringsombudet i Norge har en annan åsikt. Den lag som finns i vårat grannland Norge menar på att utestängning är diskriminering. Lagstiftningen är inte tvingande men om ett företag eller organisation inte väljer att följa uttalandet så kan det bli en fråga för Likestillings- og diskrimineringsnemnda. Nämnden kan i sin tur fatta beslut som tvingar Ving att göra entrén tillgänglig. Ving har fram till den 17 april på sig att rätta sig i enlighet med uttalandet. Om detta inte sker i enlighet med beslutet kan Nämnden ålägga ving ett bötesbelopp fram till dessa att entrén är tillgänglig.

En likande lag vill vi ha i Sverige då otillgänglighet är diskriminering. Detta är en väldigt viktig fråga för alla oavsett rörelsehinder eller inte. Ett samhälle för alla är en viktig fråga. Det är en demokratisk fråga. Om alla inte kan vara med är det inte demokratiskt. Öppna Sverige nu! Det är ord som ni säkert känner igen och kommer att få höra mer av. Hur demokratiskt är verkligen Sverige 2009?

Alla personer över 18 har rösträtt. Personer med rörelsehinder som är i behov av rullstol kan inte välja vilken restaurang man känner för. Vi kan inte åka buss eller pendeltåg. Jag tycker att detta är en viktig fråga som berör alla. Och ja den påverkar demokratin. För ett samhälle som är helt demokratiskt är ett samhälle där alla oavsett förutsättningar kan delta i allt. Rätta mig om jag har fel. Men senast jag kollade var Sverige inte en diktatur. Vi medborgare i Sverige har ofta en uppfattning om att Sverige är så bra. Men är verkligen Sverige så bra ur tillgänglighets synpunkt. Tycker att nästa gång du åker buss skall kolla om man kan komma i i bussen eller om man kan komma i den där butiken med en Rullstol när du är ute.

Bilda dig en egen uppfattning över hur Sverige ser ut. Om du fortfarande anser att tillgängligheten är bra kan du få låna en rullstol och prova åka buss. Otillgänglighet och utestängande är diskriminering. Inför en diskriminerings lagstiftning i Sverige nu. Vill du stödja oss i denna kamp bli medlem nu.

• Läs mer om kampanjen Öppna Sverige!

Under senaste året har Förbundet Unga Rörelsehindrade uppmärksammat mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättningar. Det har vi gjort dels på begäran av våra medlemmar och dels genom att följa debatter i media och de nyhetsartiklar som publiceras i ämnet. Vi har även genomfört en temahelg om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättningar och vi förde en debatt med en FI-medlem (Feministiskt Initiativ) under Almedalsveckan.

För det första reagerar jag som man över att så få män tycks förstå detta problem. En vanlig kommentar som vi får är att kvinnor slår män också och att "alla män slår ju inte". Nej det är visserligen sant. Men det finns omständigheter som gör att att vi har den frågeställningen. På temahelgen konfronterades jag med just fokuset på kvinnor med funktionsnedsättning för första gången. Tidigare hade jag väl inte trott att problemet skulle skilja sig för kvinnor med eller utan funktionsnedsättningar. Men då tog kursledaren fram en bit papper. Hon sa att papperet representerade vårt livsutrymme. Bit för bit rev hon av en bit papper när hon förklarade hur kvinnans beroendeförhållande till mannen gjorde att kvinnans livsutrymme förminskades ständigt. Det kunde röra sig om att mannen ville att kvinnan skulle stanna hemma istället för att jobba, inte umgås med sina vänner, inte träffa sina föräldrar. Allt detta inträffar successivt och till slut återstår bara en liten bit papper som ska representera kvinnans kvarvarande livsutrymme. Då återstår väldigt få personer i livet för kvinnan att förlita sig på och be om hjälp. Och det är ofta då första slaget inträffar.

För kvinnor med funktionsnedsättningar kan man tänka sig att beroendet är mycket större. Det finns ett beroende till en personlig assistent, ett ökat beroende till anhöriga och kanske en fysisk underlägsenhet till sin partner som är mycket större än för kvinnor utan funktionsnedsättningar. Under temahelgen berättade man om fall där mannen njöt av att se en kvinna med synnedsättning göra illa sig på en stol som han medvetet ställt i vägen för henne. Hot om att inte ge nödvändig hjälp eller att inte hjälpa till att ge livsnödvändig medicin kan också förekomma.

Jag tror att det finns ett stort mörkertal. Jag tycker att Förbundet Unga Rörelsehindrade ska göra mer för att ge ett funktionshinderperspektiv på debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag tror till och med att vi kan göra problematiken mer lättförstålig eftersom det blir så konkret i dessa fall.

Vi vet redan att vi har en del kunskaper inom förbundet. Men vi vill gärna ha mer. Fler erfarenheter och kanske kan vi stötta varandra. Vad gäller oss män så kan vi göra mycket genom att inte titta bort när vi ser att något inte står rätt till och besvara en kvinnas rop på hjälp.

Jag vänder mig till dig som medlem om hur vi bäst kan jobba med detta. Hur ska vi göra? Vad ska vi göra?

Vi kommer inte att skicka ut någon information via vanlig post då risken kanske finns att just du är drabbad och att din partner ser brevet från oss. Därför kan vi inte göra så mycket mer än att gå den här vägen. Vi lovar att vi behandlar dina erfarenheter respektfullt och privat. Och du får vara anonym.

På sikt hoppas vi kunna starta upp någon form av nätverk där vi kan stötta varandra och lära oss mer utifrån varandras erfarenheter.

Jag gör inget annat än att ha möte med diverse människor känns det som. I veckan hade jag besök av den handläggare som bestämmer över mina assistanstimmar. Inte för att jag var speciellt nervös, men det var första gången vi sågs öga mot öga och jag hade ingen aning om hur mötet skulle sluta. Det var en trevlig och förmodligen jämngammal kvinna som ringde på dörren. Redan när hon stod i hallen kändes det bra och jag fick en positiv känsla i magen.

Hon gick runt och tittade sig omkring i lyan och frågade hur länge jag bott i bostaden. Vi satte oss vid köksbordet och hon undrade om jag och min syster var tvillingar? Det är inte första gången vi får den frågan och antagligen inte den sista heller. Själva tycker vi inte ens att vi är lika.

Tillbaka till mötet: vi pratade om allt möjligt alltifrån hur en dag i mitt liv kan se ut, vad jag gör, till mina hjälpbehov. Mötet flöt på hur bra som helst och vi var lyckligtvis överens om mitt beslut. Vi diskuterade även framtiden och förslaget på ändringar i LSS-lagen som är på tapeten.

Hon tyckte att det måste vara en konstig känsla att ständigt behöva berätta vad man behöver hjälp med och att släppa in utomstående i ens privata atmosfär. Jag förklarade att det inte fanns så mycket annat att välja på och att det är nödvändigt för båda parter trots djungeln av papper och att man känner sig som en bandspelare ibland. Så på väntan på en bättre teknik så fortsätter vi att kommunicera via talet. Mötet tog inte mer än 5o minuter och det gick snabbt och smidigt.

Det här och mycket mer kommer vi att ta upp på temahelgen som äger rum denna helg. Den ska nämligen handla om assistans. Jag ser framemot en hädelserik och spännande helg tillsammans med nya och gamla medlemmar. Ni som inte är med får skylla er själva och får försöka ha en trevlig helg utan oss.

Kram på er.

Förbundet Unga Rörelsehindrade har tillsammans med DHR startat kampanjen "Öppna Sverige!". Kampanjen syftar att sätta fokus, inför beslutsfattare och hela svenska folket, på den otillgänglighet som rådet och som hindrar många människor från ett så bra och enkelt liv som möjligt. Istället är det många som känner sig utestängda och bortglömda.

Nu skall våran prinsessa gifta sig med sin gulleplutt. Han heter också Daniel men det är inte jag som skall gifta mig kungligt. Men nu har konungen accepterat att de får gifta sig.

De har begärt extra pengar från regeringen för de ökade omkostnaderna i samband med ett gifte mål. Om nu regeringen beviljar detta kommer det att innebära att hel del av de surt betalda skattepengar som vi svenska medborgare betalar till de som bestämmer kommer att användas bland annat till att finansiera detta giftermål. Men om jag skall gifta mig inte kan jag bara ansöka om mer pengar. Jag heter också Daniel men inte Westling i efternamn. Bara att hitta en dam som är lämplig och lite kunglig så är det "full kastrull"

Men skall vi backa lite till den delen med själva finansieringen av det hela. Prinsen och Prinsessan kan söka pengar ur den fond som Förbundet unga rörelsehindrade har upprättat. Den heter "stackars Victoria fonden" ser fram emot en ansökan så du kan gifta dig i en tillgänglig kyrka. Eller ni kanske skall gifta er borligt. Lär inte bli inbjuden vilket som. Fonden kan nog inte finansiera hela giftermålet men delar lär den kunna bistå med. Så vi välkomnar en ansökan för det måste var jobbigt att vara kunglig. Inte för att de där killarna och tjejerna från Säpo är elaka. De är säkert jätte snälla. Men tänk på alla statsbesök man måste göra och alla middagar man bör deltaga i mm. listan kan säkert göras lång men vi tycker att det är viktigt att du har en aktiv fritid. Förstå vilket representationskonto du måste ha med alla klänningar och alla vackra saker du måste köpa. Tur att pappa kungen har ett laddat kredit kort. Men kan han inte då skramla lite slantar ur egen ficka och bekosta detta bröllop? Rent tekniskt skulle det säkert inte var omöjligt.

Så hoppas att ni inte slutar läsa nu bara för att SJ har bättrat sig. Idag är jag inte arg och inte glad jag är bara så där mellan. Men visst är det kul att den kungliga familjen går vidare även om det inte alla är lika glada. Tar ingen ställning i frågan om det är rätt eller fel med detta giftermål men har en del åsikter om hur själva finansieringen skall gå till.

Visst vi betalar redan en del skatte pengar till kunga huset men med det arvodet som ni lyfter årligen kan detta inte vara något jätte problem. Vet personligen flera som har haft jätte fina bröllop som kostat under 1 miljon kronor. Och då är det tal om vanliga personer inte kungliga. Men visst vore det trevligt om jag kunde bli kunglig. Men så länge så får jag leka kung. Inte lika roligt som att vara riktig kung men skänker lite glädje en stund.

Måste nog vara jobbigt med alla representativa uppdrag så jag backar ur det. Kan inte vara roligt att ha 0% aktiv fritid så om fröken Prinsessa får tråkigt så kan du alltid ringa kan vi ta en kaffe eller gå på bio. Givetvis en tillgänglig aktivitet. Du kan ju söka pengar ur fonden som bär ditt namn. Då kan du ha en aktiv fritid. Men säkerligen har du redan massa kompisar som är godkända ur en säkerhets synpunkt men som tidigare skrivet så är det bara att ringa om du känner dig uttråkad.

Vad tänker du när du ser en annan människa? Vad går det för tankar och funderingar i huvudet på dig när du träffar en person för första gången?

För några dagar sen bestämde jag träff med två gymnasiestuderande tjejer. Dem ville intervjua mig för ett skolarbete dem gjorde om funktionshindrade. Det är inte första gången jag ställer upp på intervjuer, förmodligen inte sista gången heller. Tvärtom, tycker jag att det är kul, givande och spännande. Ingen gång är den andre lik, inte för att jag svarar annorlunda från gång till gång, utan mest för att mottagaren tar emot och tolkar mina svar olika.

När jag stod där och väntade på dem slog det mig att jag inte hade någon som helst aning om hur tjejerna faktiskt såg ut. Därför visste jag heller inte vilka jag skulle spana  efter. Dem visste däremot att de skulle titta efter en tjej med kryckor och lockigt hår. Anledningen till varför jag gav just den beskrivningen av mig själv, var att vid ett annat tillfälle hade jag sagt, "titta efter ett par kryckor" och givetvis stod det en annan tjej där som också hade kryckor! Det mötet blev faktiskt riktigt roligt!

Hur som helst, kom de till slut; gymnasietjejerna. Dem var avslappnat klädda, den ena var brunett, den andra blondin, söta och trevliga, men lite blygsamma. Dem påminde mig om hur längesen det var jag tog studenten. Innan mötet hade jag sett annat framför mig: ett stökigt gäng, med väskan släpandes efter sig, mycket smink och färgglada kläder. Och visst är det skönt att det inte bara är funktionshindrade krulltottar som har fördomar? Det visade sig nämligen att mina intervjuare också hade haft en och annan föreställning om mig. De hade förväntat sig en tillbakadragen, osäker tjej som var obekväm med sitt funktionshinder. Lyckligtvis blev de positivt överaskade över den jag var.

Nu i efterhand kan jag inte låta bli att fundera på hur det kommer sig att vi människor på en hundradels sekund dömer människor utifrån klädsel, utseende och deras bemötande. För efter några timmar fikandes, var vi bara tre goa gummor som snackade och hade det trevligt tillsammans! Tänk på det nästa gång du träffar gymnasieelever eller en krullig funktionshindrad för all del. I mötet med andra människor kan vi inte annat än att ge av oss själva och se till att den stunden blir till nåt alldeles extra!

 Då var det dags för mig och blogga då! Bättre sent än aldrig som det fint heter. Jag är språkrör nummmer två, Daniels andra hälft. Vad har jag haft för mig då? Jag har haft lite tekniska problem mest med mig själv och annat smått och gott.

 Det är första gången jag bloggar på hemsidan och det är faktiskt inte så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Av nån anledning så tror jag jämt att det ska gå åt skogen när jag ska göra något, men det går ju bra för alla andra så varför skulle inte det gå bra för mig? Ingen aning, jag får helt enkelt inse att världen inte rasar samman så fort jag gör något.

Hoppas att ni har läst det senaste förbundsbladet. Jag kikade i bladet och blev glad över allt som är på gång. Och med er underbara medlemmar kommmer det och bli ännu roligare och intressantare. Ni glömmer väl inte och  skicka in namn och förslag till valberedningen? Kanske någon du känner som sitter med kreativa och intressanta ideer? Eller varför inte du själv?

Jag tror på sammarbete och kärlek, ju fler vi är destu roligare och starkare  är vi tillsammans.

 Kram på er för den här gången,

 Sarah

Om några timmar åker jag till Stockholm - igen! Det blir flyg den här gången också. Jag försökte att boka en tågresa men efter två dagars förhandlingar med SJ så visade sig inte fungera.

På SJ:s hemsida står det att rullstolslyftarna (de envisas med att kalla det lyft) fungerar igen. Vad de egentligen menar är att de använder sig av manuella rullstolslyftar som finns på vissa stationer. Du är dessutom då beroende av arbetstiderna som gäller för personalen på tågstationen. Som svar fick jag ett erbjudande om att åka hem två timmar tidigare än jag önskade. Det hade inneburit en resa på 60 mil för mig, för ett möte som jag bara kunde vara med på i knappt två timmar.  Samtidigt får jag ett e-post meddelande om att jag nu bara har en resa kvar innan jag når svart nivå (den högsta) i deras stamkundssystem (Prio-kort).

Men jag måste också ifrågasätta om SJ verkligen menar allvar med att vi med rullstol är välkomna ombord. När jag vill boka rullstolsplatsen får jag veta att den är bokad på samtliga de tre avgångar som jag ber kundtjänst kolla upp.
Då påtalade jag att SJ nog hade blockat platserna eftersom stationslyftarna inte fungerar. Biljettförsäljaren kopplar mig då vidare till kundtjänst. På kundtjänst ber de mig återkomma nästa dag eftersom en person "som hade bättre koll på ledsagning" var på arbetsresa för tillfället.

Dagen efter ringde jag till kundtjänst men personen jag skulle prata med var inte där just då och skulle återkomma. Efter någon timme ringde hon och jag förklarade mitt ärende. Att boka rullstolsplatsen gick nu bra men det visade sig att stationen jag skulle åka ifrån saknade manuell rullstolslyft vilket innebar att de skulle behöva återkomma till mig med besked om taxitransport till Malmö. Där hade man nämligen en manuell stationslyft.

Då kom nästa problem: Samma eftermiddag ringde SJ tillbaka och sa att jag inte skulle hinna hem innan personalen på Malmö Central slutar sitt arbetsplats. Då fanns ingen som kunde sköta den manuella stationslyften. Så jag blev som sagt erbjuden att åka hem minst två timmar tidigare än jag önskade göra.

Så trots att SJ säger att problemet med rullstolslyftarna är avhjälpt så fick jag alltså ta flyget istället. Och trots att de säger att problemet är avhjälpt så har de blockat rullstolsplatserna. Varför då? Den enda förklaringen jag kan komma fram till är att jag trots allt inte är välkommen ombord. Är texten på deras hemsida bara till för att tysta de som eventuellt hade klagat men ännu inte har försökt boka en biljett?

SJ omsatte enligt deras hemsida 9029 miljoner kronor 2008. Ändå skall det ta flera månader att laga några hissar. Vad händer, ni kan inte påstå att ni av ekonomiska skäl inte har råd att laga hissarna. Vad är de då som händer är det så att ni inte helt enkelt inte känner att ni orkar ta tag i problemet. För problem är det för många. Inte bara jag. För jag kan inte vara den enda som tycker om att åka tåg "eller båg". För nu är det inte bluff och båg nu är det bluff och tåg som gäller. Men det var trevligt att åka båg. Så länge man kunde.

Nu kan man inte det längre för SJ bekostar inte taxi resor om de anser att det är för långt till närmsta lift. Tråkigt men sant. Inte många som tycker detta är kul. Erat rykte blir inte bättre med detta, inte för att det var bra innan. Men det blir inte bättre. Men vad skall vi nu prata om SJ och dess liftar till x2000 är som ni märkt ett kärt ämne i min blogg.

Vad är det jag har säga som kan motivera er att fortsätta läsa min blogg. Jag kommer från och med 1 april arbeta som arvoderat Språkrör för Förbundet Unga Rörelsehindrade. Det känns bra. Då kommer jag att ha mycket mera tid att jobba för ett tillgängligare samhälle för alla. Den fysiska tillgängligheten i samhället är viktig för alla. Att Sverige skall ha en diskriminerings lag som även innefattar personer med funktionshinder. Det är vad jag kommer att jobba med och massa annat. Kommer att hålla er uppdaterade.

Vad är det annars som kommer att hända. Förbundet kommer att hålla 2 stycken sommarläger i år så håll utkik. Vi kommer att synas i Almedalen. Så om du ser en kille i rullstol med grön tröja på sig i Almedalen så kom fram och hälsa. Om du inte skall åka på läger eller till Almedalen så kan du alltid slänga ett email eller två. Jag bits inte, Inte mycket alla fall.

Men om ni är intresserade att arbeta mer aktivt inom förbundet så jobbar valberedningen för full för att få fram personer till styrelsen. Så är du intresserad så är det ett bra tips om man vill jobba med oss. För jag tycker de frågor som vi arbetar med är viktiga.

För viktiga frågor är det. Det tycker jag. För det är inte frågor som bara berör mig. Ett tillgängligare samhälle är något som gynnar alla. Att alla kan komma in och deltaga i aktiviteten ser de flesta som en självklarhet. Om någon inte kan komma in bara för att personen är "blå" till hårfärgen skulle uppfattas som konstigt. Men hur uppfattas det som konstigt om en person i rullstol inte kommer in? Hur uppfattas det. Vill bara lyfta frågan

Snipp snapp slut så var denna blogg slut. "för idag alla fall"

De har tidigare tydligt aviserat att men får taxi resa till närmsta station om de inte har manuella hissar på den påtänkta stationen. Men de verkar bara gälla på arbetsdagar. För skall du åka på en helg och kundtjänsten hos SJ är stängd är du körd. För det är de som sköter hissarna i Gävle alla fall. Och SJ bekostar inte taxi resor till närmaste stationen om de anser att den ligger för långt bort. Så känn er blåsta ni som har lite förtroende för SJ kvar.

SJ håller inte vad de lovat. De har ljugit folk rätt upp i ansiktet. Förut var jag besviken nu är jag Fly förbannad. Så hoppas att den anmälan som är gjord till DO kommer att få hårda konsekvenser för SJ. För SJ kan man uppenbarligen inte lite på. Alla fall inte om man bor i Gävle och sitter i rullstol och vill åka tåg på helger.

SJ har lovat en sak sedan håller de inte på det. Så lita inte på något som SJ säger. Jag fick ett brev den 20 feb 2009 från en Laila B på SJ där hon skriver under på att SJ betalar taxi till närmsta station. Kommer du personligen stå för dessa kostnader Laila?

Det hoppas jag för nu har du skitit i det blå skåpet och hällt på bensin. Nu får det vara nog. Struntar ni helt i personer som är i behov av dessa liftar. I den situation som nu inträffade i helgen verkar det stämma väldigt bra. Vad är era resenärer värda? Det kan man fråga sig.

I morgon är det Alla Hjärtans Dag. En dag som gör att många av oss känner oss lite lurade av affärernas chokladhjärtan, rosor och smycken. Men det går inte att förneka att dagen också är lite speciell. En ursäkt att inte fira Alla Hjärtans Dag kan vara att vi vill att vi ska kunna visa kärlek varje dag - utan att den dagen behöver vara så annorlunda från någon annan i almanackan. Men fungerar det verkligen i praktiken? Här vill jag i alla fall ta mig tid att skicka några speciella hälsningar:  

• Min mamma Inger och resten av min familj som hjälper mig väldigt mycket och stöttar mig vad som än händer.
• Peter med fru. Mina bästa kompisar som bor i Halmstad.
• Organisationer: Förbundet Unga Rörelsehindrade, FUB Mellanskåne, DHR, SHIA, m. fl.
• Min pappa Lennart som dog på Alla Hjärtans Dag 2002.
• Alla övriga som jag känner och kommer att lära känna i framtiden.

Den orange rosen står "Jag är din trogne vän!".

Det talas mycket om öppna Sverige nu. Det är en kampanj som drivs av Unga rörelsehindrade och DHR. Syftet är ett öppet Sverige för ett tillgängligare samhälle. Det verkar inte SJ hänga på snarare stänga av för personer med rörelsehinder. För är man i behöv av att använda sin rullstol för att komma in i x2000 är det kört.

Tycker detta är dåligt av SJ. De bör göra något åt saken. Men vad gör de?. Inte mycket som jag ser det. Tycker inte SJ att alla kunder är lika viktiga. Tiden spelar roll. Tycker generellt att tåg framförallt x2000 är ett bra färdmedel men nu kan jag inte åka tåg. SJ har Stäng Sverige alla fall om man sitter i rullstol och har bråttom. För x2000 kan vi inte åka. När kommer vi att kunna det? I april någon gång om man frågar SJ. Men vad tycker SJ, tycker de verkligen att man skall stänga Sverige? För de har stängt Sverige för alla som har bråttom och behöver ha med sig sin rullstol.

Vad anser du i frågan? Vill du delta i att förändra samhället till ett samhälle där diskriminering inte finns. För ett sådant samhälle skulle vara min dröm. Men nu skall vi vara realistiska samhället ser inte ut som i mina drömmar. Regeringen tycker inte att det är diskriminering att neka en person på basis av en rullstol men är det på grund av kön då är det diskriminering. Tycker du det är fel. Hjälp oss då att göra något åt saken. Är vi fler kan vi göra mer.

Tycker det blir en konstig vinkel på det hela. Pratade med SJ Pressansvarige och enligt honom finns inget datum som liftarna skall fungera eller vara klara. Däremot jobbar SJ med att presentera en alternativ lösning för problemet med liftarna inom en veckas tid. Vad nu det innebär? Vad skall nu SJ hitta på för tycker att de alla fall kunde presentera en lösning som fungerar, Det borde vara gjort för länge sedan, Skall man behöva känna sig som en "miljöskurk" bara för att vissa inte kan sköta sitt jobb. En miljöskurk är inte kul att vara men jag skulle gärna slippa det. SJ gör det inte möjligt för alla att värna om miljön så vem är skurk? SJ eller Rullstolen. Tycker att SJ skall få priset som Miljöskurk. För rullstolen orsakar inga utsläpp. När inte rullstolen kan välja ett mer miljövänligt alternativ och tvingas flyga för att kunna resa så skyll inte på oss.

Är det vad SJ anser att personer som är i behov av rullstol inte har någon brådska? För de har uppenbarligen inte ordnat hissarna på x 2000 tågen sedan oktober 2008. Så om man behöver åka får man åka intercity tåg som tar väsentligt längre tid. På stäckan Stockholm-Göteborg så skiljer det ca 120 minuter i restid. Vet inte men anser SJ att personer i rullstol inte har någon brådska?

Blir lite orolig ibland, idag känner jag oro för ett företag som inte verkar tycka att personer med nedsatt rörelseförmåga är viktiga. Att kunna åka runt i landet med tåg ser de flesta som en självklarhet. Men sedan oktober 2008 fungerar det inte för alla. Ett bolag i Sverige som sköter de mesta av tågtrafiken har problem med de hissar som finns på x2000 tåg. De är "ur funktion" och ur funktion har det varigt sedan oktober 2008. Det beror på ett konstruktionsfel i mekaniken i hissarna. Det bolaget som sköter tågen verkar inte stressa för att det skall fungera då det den 1 februari 2009 inte fungerar.

Det här med fildelning är ju på tapeten. Jag tycker väl rent spontant att den som vill köpa något av någon annan ska betala för sig och inte bara ladda ner. Men lite tråkigt är det att allting ska vara Copyrightat idag. Det gör till exempel att jag inte har en snygg bild här istället. Jag tror att det kan bli lite tråkigt att bara lägga upp bilder på sig själv. Men jag har kameran med mig här i Stockholm så jag ska försöka ha den i beredskap om något bra motiv skulle dyka upp.

Jag är i Stockholm för min Personlig tränar-utbildning. Då det bara finns tre kanaler på TV:n så är jag tvingad att se på "Körslaget". Jag  förstår inte uppståndelsen kring programmet. Visst, de sjunger bra men vad gör körledaren mer än att vifta och slänga med håret (Robert Wells). De sjunger ju bra men det är ett väldigt svårdefinierat program, tycker jag. Är det dans, sång, teater eller modevisning?

Handbollen är slut. Vi har inga chanser på medalj längre. Varför träffar Sverige ribban så ofta? Det är ju svårare än att träffa mål och ger inga poäng!

På Aftonbladet läser jag att Tilde de Paula ibland gråter för att hon är ensam. Nämen, buhu... Hon kunde bara ringt. Jag har inget jobb så jag har ju tid att umgås med henne 24 timmar om dygnet. Men jag tror inte att jag duger för henne. Men hennes lilla snyfthistoria faller ju pladask!

Till sist så kan jag meddela att jag ska satsa lite på Kälkhockeyn igen. Jag ska till Sollefteå Winter Games i nästa vecka och någon månad senare ska jag till B-VM i Holland. Vi måste kvala in till Paralympics den här gången och jag tänker att om jag skulle vilja vara med där så hade det nog inte varit så uppskattat att inte ha varit med hela vägen. Först handlar det ju om att kvala in. Och just nu är jag ruskigt vältränad. Jag är så vältränad att jag råkade ha sönder handtaget på kranen i mitt badrum eftersom jag missbedömde den styrka som behövdes. Tur jag inte har några husdjur!

Over and Out!

maria Larsson, äldre- och folkhälsominister, vill ge äldre "Guldkort" till vården. Samtidigt vill hon arbeta för s k "äldrelotsar" med syfte att underlätta i det kaos som ofta vårdapparaten upplevs vara. Jag vill här ge min syn på KD:s förslag och förhoppningsvis tillföra det ett ungdomsperspektiv, funktionshinderperspektiv och fylla förslagets tomrum av vanligt förnuft.

I ministerns strävan efter att underlätta för äldre vårdtagare så glömmer hon andra grupper som också är i likadant behov av "lotsar" inom sjukvården och som också skulle behöva "VIP-kort" till akutmottagningen. Jag vet att det inte nödvändigtvis är hennes "bord". Men jag tycker att det visar på att sådana VIP-kort är diskriminerande i sin utformning. Och när så många människor är i behov av VIP-kort så finns det väl anledning att se över hela vårdsystemet och underlätta för alla, alltid? Eller ska man hoppas på att tillhöra "de utvalda" eller att åldras snabbare för att få vård? Ska då inte att fotbollsspelare också ha VIP-kort med tanke på vilka skador de riskerar att drabbas av? Är det sen utförsåkarna som prioriteras?

Jag kan ta att jag får vänta några timmar på akutmottagningen. Jag är medveten om att en läkare fattat beslutet om att jag inte är dödssjuk och att jag därför kan vänta några timmar när andra, mer akuta fall, måste gå före. Men jag accepterar inte att jag får vänta några timmar extra för att en annan, på grund av ålder, håller ett "VIP-kort" i handen. Politiker ska inte avgöra läkarnas prioriteringar på akuten!

När det gäller frågan om "äldrelotsar", med syfte att hjälpa äldre genom djungeln av instanser inom sjukvården, så anser jag faktiskt att detta är en bra idé. Men när jag förde fram ett liknande förslag under min tid som ersättare i kommunfullmäktige, så blev det avslag. Det förslaget handlade om en kommunal handikappombudsman med ungefär samma syfte som "äldrelotsarna". Förslaget röstades ner med förklaringen att ombudsmannen, trots handikapporganisationernas önskemål, inte bör vara kommunalt anställd. Detta var hela syftet, enligt mitt förslag. Det skulle vara en person med insyn i den kommunala verksamheten, som jobbade efter handikapporganisationernas önskemål med att ge ett funktionshindersperspektiv på de planer som kommunen har. Nu menade kommunstyrelsen att förslaget var bra men att handikapporganisationerna skulle ha ett gemensamt arbetsgivaransvar. Detta ansåg vi inom handikapprörelsen vara orealistiskt då vi alla redan jobbar ideellt och inte kan ta på oss ett sådant ansvar. Ett annat problem var ju dessutom att ombudsmannen då skulle förlora sin kommunala status. Jag misstänker att kommunstyrelsen kände till dessa problem när man röstade ner förslaget. Dock röstade man samtidigt fram en äldreombudsman och en ombudsman för personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Missförstå mig inte, jag missunnar inte dessa grupper någon hjälp, lotsning eller ens egen entré till akuten om det är detta som de själva anser är viktigast. Men varför glöms alltid ungdomsperspektivet bort? Varför glöms alltid funktionshinderperspektivet bort? Och hur ska vi då, som unga människor med funktionsnedsättningar, verkligen litar på att någon tar oss på allvar? Ge alla människor VIP-kort eller ingen. Och lotsning av alla människor, så att alla får den hjälp de behöver, borde vara en självklarhet och inte en rättighet som kommer med åldern.

Bokningar av X2000-tågens  rullstolsplatser är stängda sedan snart två månader tillbaka. Orsaken är ett tillbud med deras rullstolslyftar (de kallar det så även om jag själv hade använt begreppet rullstolslift). Nu håller tillverkarna på att se över problemet och att försöka åtgärda det.

Det var när jag skulle åka med förbundet på vår Finlandskryssning/styrelsehelg som jag några dagar tidigare blev uppringd och informerad om den felande tekniken. Jag erbjöds att åka Öresundståg till Göteborg och därefter Intercity (snigeltåg) till Stockholm. Jag sa då att jag klarade att gå upp i tåget om bara någon från personalen kom och hjälpte mig på och av tåget vid perrongen. Det var en lösning som jag egentligen inte själv är nöjd med eftersom det ändå medför praktiska problem för mig och dessutom är ganska osäkert då det alltför ofta uppstår problem som bara förklaras med den mänskliga faktorn. Den mänskliga faktorn innebär ju ett kollektivt ansvar från personalen och gör det omöjligt att peka ut någon enskild persons misstag. Detta i sin tur brukar medföra att problemet uppstår igen, och igen, och igen.

Nu har översynen av rullstolslyften pågått i två månader. Jag vet haveriutredningar av flygkrascher som gått snabbare än så. Inte nog med det. Bara två dagar efter hemkomsten från Finland blev jag som priomedlem uppringd av SJ med en förfrågan om att utnyttja deras erbjudande om att ansöka om prio mastercard. Jag är en fattig student så något mastercard blev jag förstås inte beviljad. Därmed går jag misste om alla de extrapoäng som jag kunde fått när jag handlar med kortet. Så nu hoppas jag att SJ inte ringer mig förrän de fixat rullstolslyften. Men det är ingen brådska. Vi personer med funktionsnedsättningar har ju ändå inga tider att passa. Så jobba inte ihjäl er för min skull! Tills vidare tar jag flyget.

Det gångna året slutade lika illa som det förrförra. Under den sista veckan har jag lyckats förstöra en TV, alla fasta telefoner i lägenheten, min mobil, min laptop och vasken i badrummet. Men varje nyår känns som en nystart. Olyckan innan tolvslaget gör att jag ändå tror på lite mer tur när det är nytt år. Jag tror att det sätter sig lite på det kollektiva medvetandet det där. Jag tror att vi alla känner oss lite piggare och börjar se lite ljusare på framtiden den första tiden på året. Det får oss att fatta en del okloka beslut i form av en lista som vi normalt brukar ångra i samma stund som omgivningen påminner om oss att vi faktiskt lovade igår att vi skulle börja i morgon.

Jag tror som sagt att det finns en anledning till att vi har nyårslöften och inte midsommarlöften. Förhoppningarna i midsommar sträcker sig inte längre än att vi hoppas att denna dag ska bli utan regn så att vi kan äta vår potatis och dansa runt midsommarstången utan att bli blöta. Men nyår är lite större. Det ger förhoppningar som vi i den stunden tror ska räcka i ett helt år. Men det gör dem sällan. Ofta har vi mycket att ångra redan på nyårsdagen.

Här är i alla fall min lista på Nyårslöften:

• Uppdatera min bildbank sedan jag införskaffat mig en digitalkamera. Motivering: Jag behöver bättre bilder för att skriva roligare blogginlägg.
• Jag ska sluta dricka vatten vid datorn och inte förvara min mobil i fickan (speciellt inte tvättdagar).
• Jag ska slutföra min Personlig Tränare-utbildning och bygga på den med idrottspsykologi och kostrådgivning.
• Jag ska (försöka) flyga utan dödsångest (i flygplan).
• Jag ska hålla vikten.
• Jag ska träna mer.
• Jag ska bli mer aktiv med att försöka jaga kvinnofolket. OBS! Ej väpnad jakt och enbart fredliga avsikter.
• Jag ska bli bättre på att uppdatera bloggen och min hemsida.
• Jag ska bli klar med min bok. Om jag hade skrivit en sida varje dag sedan jag började med den där j**la boken så hade den varit dubbelt så tjock som Bibeln (den kristna läroboken och inte den bok som jag brukar referera till när jag pratar om Bibeln - "Överlevnadsstrategier vid tågstopp i Eslöv".
• Jag ska bli bättre på att höra av mig till folk. Brasklapp: En förutsättning för detta är att IP-telefonin kommer igång så att jag kan använda telefonerna igen.
• Jag ska ta itu med min rädsla för kvinnobröst (exponeringsterapi).
• Jag ska källsortera.
• Jag ska köpa mer rättvisemärkta och ekologiska produkter.
• Jag ska engagera mig ännu mer i rättvisefrågor, mångfaldsfrågor, samhälls- och internationella frågor.

Undertecknat 2009-01-01

Rasmus Isaksson Rasmus Isaksson

Mitt löfte om att blogga direkt från Afrika gick inte att leva upp till. Mina upplevelser i jakten på Internet i Tanzania är en berättelse som kan göras hur lång som helst. Nätverkskablar som var avbrutna, bredbandsjack som hängde löst från väggen, IT-ansvariga som aldrig var på sin arbetsplats, osv. Ja, ungefär så kan man sammanfatta det. Det Roland, förbundssekreterare på DHR, gav mig som tips första dagen, var att inget blir som man har tänkt i detta landet. Han sa också att den viktigaste egenskapen här var att ha tålamod. Det måste jag ge honom rätt för.

Vi åkte ner med uppgift att övervaka valet av en ny ordförande i organisationen Chawata, en organisation som DHR länge har samarbetat med. Vi skulle också rapportera från kongressen och hinna planera lite inför framtiden vad gäller vårt internationella samarbete med Tanzania. Första dagen besökte vi också svenska ambassaden i Dar es Salaam där ambassadören själv närvarade när vi informerade om vårt samarbete, pratade om mänskliga rättigheter, konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, samt lyfte upp problemet med den omänskliga behandlingen av albinobefolkningen i Tanzania.

Det har varit en intensiv vecka men för egen del kan jag säga att jag lärt mig en hel del. Kongressen var intressant men innehöll också några riktiga missöden då de inte verkade så rutinerade vad gäller demokratiska processer. De ska ändå ha beröm för sin envishet och vilja att genomföra valet på ett demokratiskt vis. Diskussionerna som uppstöd under processen gav mig väldigt mycket förståelse för hur svårt det är med demokrati och att leda en organisation. Inte minst när de ekonomiska och praktiska förhållandena för personer med funktionsnedsättningar är som i Tanzania. Det har gett mig en förmåga att nu tänka ett steg längre i mitt engagemang i Unga Rörelsehindrade.

Positivt har också varit att jag träffat så mycket bra människor och fått ta del av kulturen i landet. En lite extra speciell händelse var att bli hembjuden till en av tolkarnas mamma där vi blev bjudna på många goda maträtter i musig miljö.

Negativt var myggorna och stundtals värmen som ibland översteg vad som kan betecknas som skönt. Jag kan också konstatera att juicen i Sverige smakar tillsatser och inte som den färskpressade papayajuicen som vi fick till frukost i Dar es Salaam. Jag hade heller aldrig trott att jag skulle bränna mig efter en kort simtur i December månad.

En sak som kommer få mig att minnas tillbaka till mitt trevliga resesällskap, trevliga möten, minnesvärda händelser och allt det där, är när jag ser de vackra julträden. De kallas för julträd på grund av deras röda blommor men ser inte alls ut som julgranar. Det var betydligt mer stämningsfullt än de blinkande granarna och de dansande jultomtarna som stod och svettades i hotellobbyn i 40 graders värme.

Jambo betyder för övrigt "Hej" på Swahili. Jag saknar Tanzania!

Jag lämnar Skåne en kall förmiddag. Jag oroade mig lite över ett telefonsamtal som jag fick från SJ för några dagar sedan. Ett konstruktionsfel hade upptäckts på deras rullstolsliftar och därför hade de inte tillåtelse att använda dessa. De erbjud mig att åka Öresundståg till Göteborg och därefter intercity-tåg till Stockholm.

Då jag redan fått ta omvägen till Tanzania via Stockholm så lät detta erbjudande inte speciellt lockande. Jag lyckades övertyga damen på andra sidan linjen om att jag nog skulle kravla mig upp, på något sätt, om de bara skickade någon personal att hjälpa mig. Efter några nervösa minuters väntan så kommer en personal från Kundservice och mitt första hinder på resan är officiellt besegrat.

Jag har nyss beställt en kaffa från bistron. Ibland måste jag sluta skriva för att titta ut på det snötäcka landskapet - dels för att jag älskar snö, och dels för att dessa X2000 gör mig lite åksjuk.

I Tanzania väntar möte om FN:konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Men först ska jag tillbringa natten på ett hotell på Arlanda Flygplats. Kom tillbaka de närmaste dagarna och läs hur arbetet fortskrider i Tanzania. Jag ska försöka blogga om tid och de tekniska förutsättningarna finns.

Här kommer som utlovat andra delen i mitt bloggande om den aktiva dödshjälpen. Idag tänkte jag komma in på mer konkreta argument som jag har mött under mina många diskussioner om aktiv dödshjälp, samt givetvis mina motsvar på dessa.

"Men djuren får ju dödshjälp.."

.."så varför ska inte människor få det?". Det är en vanlig fråga som jag får. Svaret är enkelt. Vi må dela många av de instinkter som djuren har. Men i fråga om förutsättningar är vi väldigt olika. Djuren anpassar sig till sin omgivning för att överleva, medan människan har en förmåga att anpassa omgivningen efter våra behov. Resultatet blir att vi får helt andra förutsättningar än djuren att vid samma typ av skada leva ett liv med god livskvalitet.

"Om jag drabbas av olycksfall, blir obotligt sjuk eller av andra orsaker inte kan ge min vilja tillkänna.."

Föreningen Rätten Till En Värdig Död (RTVD) driver frågan om s k livstestamenten. På deras hemsida finns ett färdigformulerat brev där du i händelse av svårt insjuknande eller olycksfall kan avsäga dig livsuppehållande åtgärder, om du skulle mista förmågan att uttrycka din egna vilja.

Problemet med dessa livstestamente är, som jag var inne på igår, att din vilja idag kan skilja sig helt från vad som är din vilja imorgon. Ibland kan rädslan inför ett befarat sjukdomsförlopp vara mer plågsam än själva sjukdomstillståndet. Det finns alltid en chans att den sjukdomsbild man har befarat inte medför den totala avsaknaden av livskvalitet som ofta målas upp  av förespråkarna av aktiv dödshjälp. Därför är det extra riskabelt, anser jag, med ett färdigformulerat brev som bara späder på känslan om att det är bråttom att fatta ett beslut. I det här fallet kan beslutet vara oåterkalleligt.

"Vi har svårt att förstå att humanitet och omtanke är samma som mord"

Rubriken ovan är ett citat från RTVD:s hemsida. Att lägga beslag på begrepp som humanitet och omtanke är en vanlig taktik av förespråkarna. Det syftar till att få mig som motståndare att framstå som motsatsen, dvs inhuman. Det här ska man inte låta sig skrämmas av då begrepp som humanitet och omtanke kan ligga som värdegrund både för dig som motståndare och för förespråkarna. De är inga begrepp som går att ta patent på och det mest effektiva sättet att bemöta detta icke-argument är att helt enkelt ignorera det. Det är lätt att bli provocerad i en sådan här debatt och då går ofta värdefulla åsikter om intet.

"Men jag kräver tydliga regler.."

Tydliga riktlinjer för hur den aktiva dödshjälpen ska praktiseras efterfrågas ständigt, även av förespråkarna. Dock har jag ännu inte hört någon vettig redogörelse för hur sådana riktlinjer kan se ut. Det pratas ofta om krav på utlåtande från två av varandra oberoende läkare. I andra sammanhang hörs krav på domstolsbeslut. Faktum är att man i USA redan har haft minst ett sådant fall. "Terri" Schiavo hamnade i djup medvetslöshet som ett resultat av en allvarlig ätstörning.  Efter tio veckor konstaterade läkarna att hennes tillstånd inte skulle förbättras och att hon formellt befann sig i vad som på engelska kallas persistent vegative state (PVS). Notera att detta tillstånd skiljer sig formellt från koma och att vara hjärndöd.

1998 gav en amerikansk lagändring närmast anhöriga möjligheten att, efter en domstols godkännande, stänga av de system som håller en PVS-patient vid liv. Hennes make Michael ansökte om detta men Terris föräldrar höll inte med. Efter ett antal rättegångar och flera överklagande fick maken rätt och matsonden stängdes av. Som ett resultat av detta dog Terri, efter ca 2 veckors tid, av svält.

Mina kommentarer till fallet med "Terri"

Först av allt vill jag beklaga att debatten i USA mest kom att handla om religionens konflikt med lagar och självbestämmande. Jag hade gärna sett att att man gått lite djupare i de juridiska dilemmat som detta fall ger upphov till och inte minst den glidning som skett mellan passiv (som enligt vad jag kan minnas var förbjuden i den aktuella delstaten) och aktiv dödshjälp. Detta brukar beskrivas som "det sluttande planet", dvs att en sak leder till en annan och till slut har vi ingen kontroll över utvecklingen längre. Vad jag kan minnas kallades handlingen för passiv dödshjälp men jag förstår inte hur en avstängning av sonden som förser patienten med näring kan anses vara en passiv handling. Dessutom vill jag kalla metoden för inhuman då död genom svält, enligt mina källor, inte är den humana död folk ibland tror.

Den juridiska aspekten anser jag handla om att maken kan ha ett egenintresse av Terris död. Förmodligen hade hon livsförsäkringar som maken sedan kunna kvittera ut. Det kan också tänkas att maken, efter alla dessa år som Terri varit sjuk, inte orkade längre. Risken för påtryckningar och egenintressen av anhöriga framhåller jag som ett av de starkaste argumenten mot dödshjälpen. Personer med funktionsnedsättningar befinner sig ofta redan i beroendesituationer vilket riskera att leda till påtryckningar eller hot om att inte finnas till hands för den sjuke.

Även till sjukvården befinner sig patienten i en beroendesituation och läkaren i en maktposition. Jag hyser all respekt för vårdpersonal men bara vetskapen om maktförhållandet mellan patient och läkare gör att jag tror att många personer med funktionsnedsättningar kommer att vara rädda för att söka läkarvård. Enligt rykten har åldre människor i Holland skaffat sig "visitkort" där de har uttalat sin önskan om att inte utsättas för aktiv dödshjälp. Förtroendet för att omgivningen ska veta och agera efter ens eget bästa tror jag inte alltid finns bland de människor som kan tänkas komma på fråga för aktiv dödshjälp. Därmed faller också argumentet om att detta bara skulle beröra de som vill ha aktiv dödshjälp. Oron sträcker sig uppenbarligen vidare till de som vill avstå denna "rätt".

Härmed avslutar jag min bloggserie om den aktiva dödshjälp. Förmodligen finns det anledningen att komma tillbaka till ämnet. Tack för att du läste det här!

Observera att detta blogginlägg är i två delar. I den här första delen försöker jag lyfta fram de värderingar som styr debatten och som förklarar Förbundet Unga Rörelsehindrades starka engagemang i frågan. I del 2 listar jag de vanligaste argumenten som jag stött på under mina många diskussioner om aktiv dödshjälp, samt redogör för mina motsvar. Jag hoppas att du som läsare vill följa med mig hela tiden och kanske skickar in en kommentar.

Dödshjälpsförespråkare är på stark frammarsch i dessa dagar. Debatten blossar upp i perioder men nu är trycket hårdare än på länge. En undersökning gjord av Anna Lindblad vid Karolinska Institutet visar att 35 procent av de tillfrågade läkarna (totalt 200) var positiva till att skriva ut läkemedel till sjuka som vill ta livet av sig. I samband med att denna studie presenterades ställde sig också en arbetsgrupp inom Statens etisk-medicinska råd bakom samma ställningstagande.

I en motion till riksdagen (2008/09:So422) av riksdagsledamoten Eva Flyborg (FP) berättas det om en undersökning gjord av Synovate Temo, där endast elva procent av svenskarna anser att aktiv dödshjälp borde vara helt förbjudet.

Inledningsvis vill jag därför ta upp frågan om det påstådda stöd som finns bland svenska folket för att införa aktiv dödshjälp. Min, dock ovetenskapliga, iakttagelse av hur studier presenteras säger mig att allt inte står rätt till. För det första vill jag påstå att många av undersökningarna som görs inte är vetenskapligt otvivelaktiga om frågeställningen har varit enligt vad som redogörs i media. Då läsaren sällan tar del av studien i orginalform så får vi anta att journalister redogör för frågoställningen så som den är beskriven i studien.

Här får man vara väldigt försiktig, anser jag. Om frågoställningen är att t.ex. "Tycker du att aktiv dödshjälp borde vara helt förbjudet?" så har de i motionen utelämnat hur många som var tveksamma och hur många som var helt för ett sådant ställningstagande. Det kan ju faktiskt vara så att 89 procent av de tillfrågade varit osäkra. Dåligt formulerade frågeställningar och dåliga analyser av utgången av undersökningarna är ofta, åtminstonde i den form som de redogörs för i media, bristfälliga.

Även det faktum att en klar majoritet av svenska folket är för aktiv dödshjälp, kan ifrågasättas. Jag vill hävda att detta inte är en fråga som angår alla. Frågar du en tonårskille om hur han tror att hans liv hade blivit om han exempelvis hade hamnat i rullstol, så tror jag inte att han hade gett ett särskilt positivt svar. Hade du däremot frågat honom igen, efter olyckan och rehabiliteringen, så tror jag att svaret många gånger är ett annat. Jag tror inte att vi har förmågan att avgöra vår livskvalitet utifrån en hypotetisk bild av vår livssituation. Detta gäller också för hur vi ser på varandras livskvalitet. Vi kan inte med säkerhet avgöra om en person har en dålig livskvalitet eftersom vi då bara skulle basera detta på vår hypotetiska bild av att vara i den situationen.

Av samma anledning undviker jag att dra upp egna erfarenheter i en debatt om aktiv dödshjälp. Hur jag reagerar i en situation där en nära anhörig lider av en svår sjukdom, behöver inte vara synonymt med hur andra uppfattar samma situation. Även här är det de egna subjektiva känslorna som styr.

De enda som, enligt mig, bör få bestämmanderätt i frågan är specialisterna/läkarna med starkt gehör för de grupper som lever med en allvarlig sjukdom eller skada. Att luta sig på ett majoritetsbeslut, men som bara rör en liten grupp, är för mig inte demokratiskt. I det här fallet uttalar sig denna grupp gång på gång mot aktiv dödshjälp - inte minst genom mitt eget förbund Unga Rörelsehindrade.

Det påstås också i dessa sammanhang att döden är en rättighet. Detta vill jag, å det bestämda, protestera mot. För att en rättighet ska vara gällande så måste den på något sätt anses gällande. Inom mindre grupper och gällande små förhållningsregler brukar det för det mesta räcka med en muntlig överenskommelse om vilka regler som gäller. Medborgliga rättigheter är dokumenterade i konventioner och lagar. Döden finns inte, vad jag vet, med i någon sådan form av konvention. Faktum är att Sveriges Rikes Lag förbjuder aktiv dödshjälp. Så jag anser att vi kan bortse från argumentet om att döden är en rättighet då det bevisligen inte förhåller sig på det sättet.

Anledningen till varför jag engagerar mig i denna fråga är att synen på aktiv dödshjälp riskerar att påverka attityderna till personer med funktionsnedsättningar och viljan att satsa på forskning och utveckling.  Inte minst är jag rädd för att debatten skadar vår egna kollektiva syn på rätten att leva och ta del av våra medborgliga rättigheter. Och om vi ser historiskt på eutanasins användning under andra världskriget så tycker jag själv att oron är befogad.  Jag menar inte att avsikterna hos dagens förespråkare är jämförbara med dåtidens med resultatet riskerar att bli detsamma.

Fortsättning följer imorgon -->

Det är lite knäppt att prata om funktionsnedsättningar när det gäller handikappidrottare. För idrotten handlar ju om att visa att man inte är nedsatt. Elittänkande är för mig att vara bäst när det gäller. Att vara först över mållinjen. Visst, idrott handlar om så mycket mer om att vara bäst men någon måste ju vara den som visar vägen, den som vi alla vill bli.

På ett träningspass i sittande volleyboll började en, som inte hade någon funktionsnedsättning och som bara var där för att testa på, att klaga på att han fick ont i rumpan av att sitta på golvet. På andra sidan nätet började då en annan spelare att räkna upp alla krämpor som han hade. Det var amputeringar, blodförgiftningar och muskelinflammationer. Snabbt lärde jag mig i det gänget att det finns inga ursäkter. Den som är först över mållinjen är bäst. Det är honom vi ska försöka lära oss utav.

Länge hade jag problem med det där, att just lära mig av andra. Jag hade problem att hitta idoler att efterlikna då få speglade just mina specifika förutsättningar i min omgivning. Behovet av att ha en idol är lika stort för personer med funktionsnedsättningar som för andra människor. De som inte har en funktionsnedsättning lär inte nöja sig med att deras idol är nästan så bra som alla andra eller bra "trots" sina förutsättningar. Han eller hon, för att klassas som en sann idol, måste vara bäst, bäst, bäst!!

Igår tror jag att handikappidrottaren fick en idol av den där renaste och ädlaste klassen. Han har tävlat mot de utan funktionsnedsättningar, har egentligen inga fördelar för att han utför sin idrott i rullstol jämfört med att stå upp, han tränar flera timmar om dagen och har egna sponsorer. Igår fick han, som enda handikappidrottare hittills, Sydsvenska Dagbladets bragdguld.

Bragdguldet är prestigefullt. Tänk bara på vilka som fått mottaga det före Jonas. Och där mittibland alla historiskt guldvärda prestationer så finns Jonas Jacobsson. Han står inte bakom utan precis bredvid. Han är inte "trots sin funktionsnedsättning" ganska bra i idrott. Han är bäst, bäst, bäst! Och att han sen råkar ha en funktionsnedsättning är ju bara en bisak. Det är det vi alla försöker få folk att fatta.

Rent konkret så hoppas jag att fler kommer att vilja börja med handikappidrott nu när de har en sann idol att ta efter. Förhoppningsvis börjar företag att nappa på att bli sponsorer vilket kommer tillbaka som en knuff mot ännu bättre prestationer. Om Sverige ska bli en nation som andra länder är rädda för inför Paralympics så måste kedjan fungera: Bättre massmediabevakning --> mer sponsorer --> bättre prestationer. Det är egentligen skandal att det finns elitidrottsutövare i Sverige som går på bidrag. Så kan vi inte ha det!

Grattis Jonas till Bragdguldet. Och jag vill avsluta med vad en kompis sa till mig för många år sedan:

- Gå med i skytteklubben. Träffa en god vän!

• Läs vårt pressmeddelande
  

När det gäller shopping så blir jag skogstokig och lämnar min machoimage hemma. Jag rullar runt och letar efter saker som skiner, lyser eller blänker. Speciellt insnöad är jag på värmeljushållare. Men det finns en praktisk förklaring till detta. Hyresvärden snålar med värmen. Värst är det om morgonen. Ibland har jag gått upp och tagit på mig min jacka och krypit ner i sängen igen. Jag var ytterst nära att impulsköpa en elektrisk värmekamin.

Idag upptäckte jag att de börjat sälja julsaker. Inomhus var det väldigt stämningsfullt men utomhus spöregnade det.

I Skåne har vi börjat planera inför vår julfest. Alla skånemedlemmar är välkomna och det kostar bara 100 kronor. julfesten kommer hållas i den nya Malmö Arenan den 1:e december. För anmälan eller mer information så kan du kontakta mig på: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den eller 0708-71 56 93. De första 50 personer som anmäler sig får gå gratis. Anmälan måste senast vara gjord 21/11 och den är bindande. Jag hoppas vi ses där!

Och sen funderar jag över det här med presenter. Jag har alltid tyckt att det var roligare att ge julklappar än att få. Då får jag fundera över hur bra jag känner en viss person, vad hon behöver och vad hon skulle uppskatta. Men idag handlar julklappsköpandet, för många, om att handla så många prylar som möjligt för att det ska se fint ut under granen. Jag tillhör definitivt inte dem som menar på att vi köper alldeles för mycket som vi egentligen skulle kunna ge till behövande människor. Jag tycker vi kan skämma bort barnen en gång om året utan att vi behöver ha dåligt samvete för det. Dessutom så bör vi kanske visa vårt engagemang för världsproblemen på andra sätt än att bara lätta på plånboken. Däremot så tycker jag att vi köper av fel anledningar. Förra året önskade jag mig ett Första Hjälpen-kit. Det fick jag också och blev jätteglad. För vad kan bättre säga att du uppskattar någon än att du ger någon en present som kan rädda ditt liv. Istället köps det alldeles för mycket leksaksbilar, pennor och tv-spel. Tro nu inte att jag är svår att köpa julklappar till. Jag tycker julen som helhet är viktigare än julklapparna. Jag blir glad för allt bara julstämningen infinner sig. Men jag måste ändå erkänna att jag uppskattar julklapparna från min storasyster lite extra. Hon inhandlar sina julklappar redan på sommaren, ungefär vid midsommar, så att hon inte ska glömma någon eller luras att köpa något onödigt i sista minuten. Hon lägger verkligen ner mycket energi och omtanke på sina julklappar.

Slutligen vill jag att ni tittar på bilden ovan. Jag håller kanske på att bli gammal men när det gäller julen så vill jag att det ska vara som när jag var riktigt liten. Det var snö ute, röda och guldfärgade julgranskulor och julskinkan var unik på sin dödsbädd och definitivt inte klonad eller genmodifierad på något sätt. Nu verkar det som att jag får vara glad bara granen är grön. Jag hittade denna förskräckliga rosa julgran i ena hörnet av affären. Den kostade över 1000 spänn. Nej, jag avskyr alla konstiga färger som inte hör julen till. Jag avskyr alla dessa blinkande lampor som mer påminner om en bordell än om något som hör julen till.

Så jag säger så här: - Rör inte min jul!

Beviset på att temahelgen för mig blev lyckad är att jag inte orkade blogga när jag kom hem till lägenheten igår kväll. Jag själv har lärt mig mycket. Jag har blivit lite bättre på att planera och att leda en grupp. Jag har också lärt mig mycket från deltagarna då värderingsövningar ju handlar väldigt mycket om att lära sig av varandra.

Omgivningen kring konferensanläggning var optimal för att hitta lugnet och våga vara kreativ. Jag upplever också att den lilla ön också gjorde att vi kom varandra närmare. Nu återstår en del efterarbete för min del. Jag ska skriva en rapport, beställa den där boken som jag har lovat deltagarna och läsa igenom och förhoppningsvis lära mig av alla eras utvärderingar.

 Tack till alla er som var med eller på annat sätt bidrog till den här helgens genomförande!

Vackert, intressant och väldigt kallt!

Så kan jag beskriva dagarna på Grötö hittills. Igår var en molnfri dag men väldigt kall och blåsig. Den mesta tiden tillbringade vi i konferenslokalen där jag försökte introducera ett flertal olika värderingsövningar.

 Nu befinner vi oss på Grötö och väntar på att alla deltagare ska komma hit och att vi ska få lite god mat i oss. Det har varit en lång dag för många utav oss. Själv började jag min resa kl. 9 i morse från Skåne. Jag hämtade upp David vid Centralstationen i Göteborg. Därefter valde vi fel bilfärja och snurrade runt på fel ö i cirka en timme. Kanske ligger det något i det som mina vänner brukar säga:

- Är Rasmus här? Okej, då är alla här!

Första gången jag arbetade med boken var hösten -99. Jag var nyss hemkommen från en resa till Sydamerika och kände att jag behövde berätta om mina upplevelser. En vän till familjen, kyrkoherde till yrket, sa vid ett tillfälle att jag skrev poetiskt. Men de poetiska utsvävningarna hade sitt pris. Det som låter klokt och fint i sitt eget huvud en måndag kan låta töntigt och snurrigt på en tisdag. Jag blev aldrig riktigt nöjd.

För cirka ett år sedan bestämde jag mig för att återuppta mitt skrivande. Jag ändrade också inriktning på boken från att ha varit en reseberättelse till att bli en självbiografi utifrån ett mångfaldsperspektiv. Mångfaldsperspektivet innebär att händelserna som beskrivs i boken ska vara berättade på ett sådant vis att de flesta människor kan känna igen sig och därmed också förstå den känslan som jag hade just då när jag upplevde det. Mycket av berättelsen utspelar sig i skolmiljö. Det är just mycket under skoltiden som jag har blivit varse om att jag har en olikhet och vad detta får för konsekvenser för mitt sociala liv, min självständighet, utbildning, arbetsförmåga, kärleksliv och ekonomi.

Jag utger mig inte för att vara expert och det må vara hänt att jag skrivit något som strider mot allmänt vedertagen forskning. Men jag har varit fast besluten, genom hela mitt skrivande, att inte dubbelkolla eller tillrättalägga mitt skrivande. Då tappar jag mycket av de äkta känslor som jag vill återge i boken och som jag tror att andra människor både vill förstå och kunna använda sig av.

Målet är att trycka boken i 100 exemplar i pocketform innan jul. Jag hoppas framförallt på att boken kan vara till hjälp för studenter och personal inom mångfalds- och pedagogiskt orienterade områden. Men jag tror även att den kan vara användbar för vilken individ som helst då vill alla har någon anknytning till mångfald, däribland funktionshinder.

Jag försöker kombinera humor, egna teorier som varit användbara för mig och att beskriva de känslor som jag hade just då när det hände. Den är således ganska utlämnande men ni känner mig, det bjuder jag på!

Hej igen. Först vill jag tacka Kjell Winberg för råden om gräsklippning. Därefter vill jag rikta en fråga till alla potentiella medlemmar i Förbundet Unga Rörelsehindrade: Var håller ni hus? Vi i Förbundet Unga Rörelsehindrade Skåne utmanar nu de andra regionerna att bli bäst i medlemsrekrytering. Vi kommer redan nu i höst att arrangera en medlemsfest. Ja inte medlemsträff utan det kommer verkligen bli en fest. Mer än så säger jag inte just nu.

Hösten är verkligen fullbokad för mig. Jag har åkt på regelbundna besök i Stockholm, besökt riksdagen, varit på konferens på SVT, varit på Almedalsveckan, deltagit på kurser och snart är det jag själv som kommer att hålla i en kurs om Självkänsla, normer och jämställdhet på Grötö.

Jag vet att ideellt arbete är lite nedvärderat i Sverige. Vi har varit så stolta över det ideella arbetet inom idrotten men sanningen är, och det vet jag som är sportintresserad, att det klagas och muttras en hel del i sportsammanhang. Det sägs inte rakt ut utan officiellt så är vi ju så duktiga i Sverige. Men det finns alltid motkrav. Och det tycker jag är bra. Men jag tror att vi behöver bli bättre på att lyfta fram de positiva erfarenheterna av ett idellt engagemang. Det här tror jag är anledningen till att det inte gick så bra för oss i OS till exempel. Vi trodde att vi kunde leva på det ideella engagemang som vi trodde fanns men som jag menar inte alltid är riktigt ärligt då det ofta bara pratas om hur folk "ställer upp" och hur de "tar av sin fritid". Jag vill hellre veta vad folk faktiskt själva får ut av sitt ideella engagemang. Och då är jag inte den som klagar.

En del jobbar bara för sin lön. Det handlar om att sitta av tiden och försöka sköta sitt ansvar. Andra försöker komma med egna idéer och lära sig nya saker. Det tycker jag är värt lika mycket som pengar. Med det ideella engagemanget så har jag fått bättre självkänsla, ett större mod, blivit mer ansvarsfull och fått lära mig att tänka i nya banor. Ett ideellt engagemang är vad du gör det till. Om du missköter ditt ideella engagemang så drabbar det stoltheten och därför känns det ideella engagemanget som något mycket viktigare än bara frivilligt arbete. Jag tror att det är nyttigt att fråga sig själv vad man får ut av det men jag hoppas att fler än jag kommer fram till att det finns andra vinster än det som kan mätas i pengar. Och man får heller inte glömma att ur ett ideellt arbete kan du dessutom få in en fot på arbetsmarknaden som så småningom kanske leder till ett avlönat arbete. Lägg märke till att jag inte skriver "riktigt arbete". För det ideella arbetet anser jag är mycket riktigt. Jag som fått ganska dåliga möjligheter till sommarjobb tack vare min funktionsnedsättning och som hade färre praktikplatser i skolan att välja mellan, inser nu hur stor fördel mina klasskamrater hade när vi slutade i skolan.

Ideellt arbete är ett bra sätt att samla in kontakter och nya lärdomar. Och det ideella tror jag också gör att man ser lite bredare efter nya uppgifter att ta itu med. På så sätt tycker jag att jag lär mig väldigt mycket.

Den bittra verkligheten ser ut så att vi är för få medlemmar just nu. Vi vet att det sitter många där ute som inte har något att göra. Jag begär inte att ni själva ska ta er till oss för det vet jag inte är det lättaste. Så nu utmanar jag alla regioner i Förbundet Unga Rörelsehindrade om att bli bäst i medlemsrekrytering och att komma med nya rekryteringsmetoder. Det vore kul om Förbundet också kunna slänga in ett pris att tävla om. Jag vet inte vad det skulle vara men spontant känner jag att varje tävling måste ha ett pris att tävla om. Och som om jag nu inte har stuckit ut hakan tillräckligt så vill jag säga att mitt mål i Förbundet Unga Rörelsehindrade Skåne är att fördubbla medlemsantalet innan det här årets slut.

Jag gillar doften av nyklippt gräs. Förr fick jag alltid någon annan till att klippa min gräsmatta. Jag trodde det var omöjligt att klippa gräset när man sitter i rullstol. Jag brukade rulla tätt bakom och sniffa det nyklippta gräset. Någon annan krattade ihop gräset i en hög. Jag rullade fram till högen och luktade lite till. Sen plockar någon annan upp gräset i en plastpåse och slänger på en anvisad plats för trädgårdsavfall. Det fick bli när någon hade tid.

En gång blev begäret efter en nyklippt och väldoftande gräsmatta för stort och jag beslöt mig för att försöka på egen hand. Jag lyfte gräsklipparen med höger hand och rullade fram till gräsmattan med hjälp av vänster hand. Gräsklipparen var ganska tung men jag är stark. Nu var det första målet uppnåt: att transportera gräsklipparen från stenplattorna till gräsmattan. Nu var det bara att bita ihop och fortsätta. Jag placerade gräsklipparen i det ena hörnet av gräsklipparen, vinklade ner handtaget och sköt på med ena handen. Den andra handen använde jag för att rulla framåt med rullstolen. Först gick det trögt. Men sen kom jag på att jag skulle vinkla handtagen ännu mer och då gick det bättre. För första gången framkallade jag själv det speciella ljudet som uppstår när en gräsklippare plöjer genom två decimeter högt gräs.

Som en ismaskin rörde jag mig sakta i ett mönster över hela gräsmattan och två timmar senare satt jag där med en nyklippt gräsmatta och luftade på gräset som jag själv nyss krattat ihop. Det var nästan sorgligt att samla ihop allt och slänga på den anvisade platsen. Jag var så stolt att jag borde ramat in det och hängt på väggen. Visst tog det sin lilla tid. Men jag hade klippt min egen gräsmatta..och snyggt blev det!

Detta var ett par år sedan. Nu har jag blivit mer avancerad. Jag har blivit snabbare på att klippa gräsmattan. Jag brukar ta det som ett lätt träningspass när gymet inte känns så lockande. Fast den minskade tiden som det tar för mig att klippa gräsmattan beror också på att jag fått ett bättre system. Idén kommer från en dokumentär om rakning där jag fick lära mig att ansiktet har ett antal olika punkter som lämpar sig bäst för att användas med olika vinkel på rakbladet och olika tryck mot huden.

När man sitter ner så är det inte så lätt att se var du redan har klippt. Därför brukar jag klippa i ett speciellt mönster så att jag inte ödslar tid på att klippa flera gånger på samma ställe och så att jag inte i efterhand upptäcker att gräset på en del av gräsmattan är högre än en annan.

Jag försöker klippa så mycket som möjligt medan jag sitter med båda rullstolshjulen på stenplattorna. Jag måste klippa längs med kanten annars blir det tvärstopp och sen kommer jag inte åt så bra heller att klippa då. Men viktigast av allt är att försöka att alltid klippa i uppförsbacke. Det fungerar inte att backa med rullstolen och sen på nytt skjuta gräsklipparen framför dig. Motståndet i en uppförsbacke blir helt naturligt till din fördel då du rullar tillbaka av dig själv sedan tryckt fram gräsklipparen. Gräsklipperi ger också lite armmuskler. Nu när jag anser mig vara vältränad manövrerar jag den med ena handen bara.

Att klippa sitt eget gräs anser jag vara en upplevelse. Att se sin trädgård blomma ut känns som en symbol för det som jag har lärt mig och den självständighet jag har skaffat till mig själv. Det började som en nyfikenhet på en gammal och halvtrasig gräsklippare. En manuell sådan. Alltså en sådan som jag då och då måste bocka mig ner för att rensa på gräs som fastnat mellan skärbladen. Jag hoppas bara det blir snö i vinter så jag även får nöjet att skotta den lilla gången fram till min dörr.

Igår såg jag ett konstigt program på MTV. Det var så dumt att jag bara var tvungen att kolla. Det var en dokusåpa där ett gäng heterosexuella killar och ett gäng lesbiska kvinnor skulle tävla om en kvinna som själv var bisexuell. Jag hoppas att programmet var vinklat eller inte speglar verkligen för kan vi män verkligen vara så dumma?! Det dröjde inte länge förrän killarna började stöta på allt som rörde sig. De försökte inte minst, med sina olika parningsdanser, locka de lesbiska kvinnorna. Till slut började de bråka med varandra. Är det någon mer än jag som ser det typiska flockbeteendet från djurens rike? Stundtals kändes det litegrann som om jag tittade på "Mitt i naturen".

En strategisk lagd hane fick för sig att ändra taktik när inte kvinnorna verkade fatta tycka för våldsverkare. Han kämpade för att få fram sin känslosamma sida och fällde en tår som föll mot den bisexuella kvinnans bara axel. Detta fick henne förstås att smälta som smör i solskenet. Dock gjorde sig samme man en stund senare skyldig till att klappa en av de lesbiska kvinnorna på baken vilket är lika med bråk.

Programmet kanske inte är av speciellt högt intellektuellt värde men underhållningsvärdet var stort. Jag vet inte om man kan anses vara macho om man sitter i rullstol. Jag har aldrig känt mig riktigt macho. Det har jag aldrig gråtit över men skillnaden mellan mig och en macho är att jag skulle kunna gråta om jag hade behövt det.

Bland andra funktionshindrade så har jag märkt att det anses lite macho att åka rulltrappa. Jag har t.o.m blivit instruerad i rulltrappeåkning. Men efter ett antal rulltrappeincidenter så inser jag att rullstolsburna är lika lite gjorda för att åka i rulltrappa som att gå. När jag var i Japan så åkte jag och några andra i rullstol rulltrappa efter varandra. Plötsligt stannade räcket vi höll i trots att trappan fortfarande gick vilket gjorde att det kändes som vi simmade i rejäl motström. Vi paddlade med armarna och försökte hålla kvar så gott det gick. Jag hade förmånen att kunna sätta ner mina fötter och på så sätt hålla mig kvar. Jag tittade bakåt och såg hur långt det var ner och plötsligt slog det mig hur illa det kunde gått.

Några dagar senare besökte jag och en kompis ett annat varuhus och vi bestämde oss för att utmana ödet en gång till. Jag missbedömde dock rulltrappans bredd vilket fick till följd att min stol blev för bred för den smala rulltrappan och jag fastnade trots att trapporna fortsatte att gå.

En tredje incident hände på Heathrows flygplats i London. Jag hade vid det här laget lärt mig att undvika rulltrappor men en kille orkade inte vänta på hissen och for iväg som ett skott nerför rulltrappan. En personal från flygplatsen ropade efter honom att det fanns en stolpe längst ner för att förhindra att barnvagnar och rullstolar skulle ta rulltrappan.

- För sent, skrek han tillbaka som svar halvvägs ner för rulltrappan.

Att åka rulltrappa är alltså lika dumt som för en man att stöta på en lesbisk kvinna. I båda fallen kan man slå sig rejält.

Till sist vill jag berätta om mannen som just hade sett sitt lag ta SM-guld. Han gick, tillsynes nästan tvångsmässigt, med händerna sträckta i 90 graders vinkel rakt upp i luften. Han måste insett att det såg fånigt ut. Han gick så där under flera minuter tills han försvann bortom mitt synfält. Han var inte ledsen. Han var stolt och lycklig. Men det måste vara ett jäkla handikapp när han skulle knyta sina skor.

Jag har fått allt mer respons på min blogg. Det är tydligen många som läser det här. Det är bra. Då är vi många här som tillsammans kan glädjas över mitt senaste pris - en stegräknare. Vad f-n ska jag med en stegräknare till? Allvarligt talat, vem är det som sitter och skriver alla dessa spam-mejl? För att inte tala om alla erbjudande jag får om att köpa viagra. Hur ska jag tolka det egentligen? Fattas bara att Dogge Doggelito ringer och säger att jag får en cykel på köpet.

Men seriöst, de flesta vinster är nitlotter i sig själva. Jag tycker att man ska vara nöjd över det man har. Då blir man aldrig besviken. Jag vill också tillägga att vinna en golfresa till Bornholm känns som en nitlott i sig. Det är ungefär som när Berit, 87 äntligen kom fram i Bingolotto och vann en smoking.

Det tycks dessutom finnas ett gäng helt onödiga prylar som bara finns till att ge ut som pris eller fylla ut kataloger som marknadsför mer meningsfulla varor. Ett sådant exempel är en äggkokare. De flesta människor äger väl en liten kastrull och en spisplatta. Om inte så förstår jag inte hur man har råd att köpa en äggkokare.

För att inte tala om dessa telefonförsäljare. De börjar alltid med att försöka låta som att de vill bli vän med mig. Vänner kan man ju inte få för många av tänker jag och småpratar lite. När de sen frågar mig om jag har lust att köpa en motionscykel säger jag bara att jag inte tror att jag kommer använda den så ofta eftersom jag sitter i rullstol. Ungefär så slutar alla mina vänskapsförhållanden med telefonförsäljarna. Efter det brukar vi bara tacka varandra för pratstunden och lägga på. Varje gång det händer så tycker jag uppriktigt synd om nästa person som försäljaren ringer till och inte har samma idiotsäkra ursäkt som jag.

Någon berättade för mig att en man hade bestämt hävdat att han inte hade fått någon potatis trots att potatisen låg snyggt och prydligt på tallriken framför honom. Han var stroke-patient och hade något som kallas för neglekt vilket innebär ett förnekande av den skadade sidan. Hela hans vänstra synfält var borta. Och potatisen låg till vänster på tallriken.

För några dagar sedan hade jag en diskussion på internet om synliga och osynliga funktionshinder. Många menar att ett funktionshinder som syns (rullstol, blindkäpp, osv.) är lättare än ett osynligt där man kanske enligt andra beter sig avvikande. Jag förstår de negativa konsekvenserna av det dvs att man kanske bagatelliserar kring problem eller att man bara ses som konstig utan att man förstår att det finns en förklaring bakom. Men jag tror ändå att det finns fördelar med "osynliga funktionshinder" jämfört med synliga. Det osynliga går att maskera, försköna och i många situationer helt undvika. Människan går väldigt mycket på utseende och är det en person som ser "normal" ut så behandlas hon efter andra kriterier än den som har ett avvikande utseende. På samma sätt tror jag att den som "bara" har ett avvikande beteende i första hand prövas utifrån samhällsnormen. Det är på gott ont.

För den som har ett avvikande utseende så tar man ofta mer hänsyn, du blir lätt att placera i en grupp. Den som bara har ett avvikande beteende ses som konstig, jobbig eller äcklig enligt den gemensamma samhällsnormen. Båda synsätten har fördelar och båda har nackdelar. Jag kan ju med handen på hjärtat säga att jag vill bli behandlad som alla andra. Å andra sidan är jag ju också beroende av en viss särbehandling t.ex. speciell P-plats, handikappersättning och om bilen går sönder så kanske jag även behöver färdtjänst. Det är tack vare att folk ser att jag sitter i rullstol som ingen kräver att jag ska ta bussen.

Men allt handlar om att skaffa sig alternativ, att skaffa sig makt. Det är här jag tror att de med "osynliga" funktionshinder har en fördel. Kan man i vissa situationer mörka sitt funktionshinder, ungefär som jag kanske gör ibland när jag pratar i telefon, så har jag makten att styra det bemötande jag får tillbaka. Med ett synligt funktionshinder utgår omgivningen ofta direkt från ditt funktionshinder medan man gärna utgår från det "normala" när man träffar en person med ett dolt funktionshinder. Det tycker jag är en ganska stor skillnad.

I många fall blir kanske konsekvenserna bättre av att låtsas som att funktionshindret inte finns än att tvingas visa upp det hela tiden. Naturligtvis är det inte i alla lägen till ens fördel att nonchalera eller "mörka" sitt funktionshinder. Men valmöjligheten finns där i många situationer. På så sätt kan man också styra andra människors bemötande. Det är när jag inte har en enda möjlighet att påverka andra människors bemötande och syn på min person som jag känner mig handikappad. När jag känner att jag har den makten behöver jag också ta på mig ansvaret om att faktiskt lita på att folk verkligen ser mig för den jag är.

Inte allting går att dölja. Det är kanske inte heller önskvärt. Men jag tror inte att du blir behandlad som du behandlar andra utan som du själv visar att du vill bli behandlad. Vi måste ge oss in i situationer där vi har våra kvaliteter till vår fördel t.ex. humor, kunskap eller en hobby. Vi måste synas på platser där folk inte normalt förväntar sig att se oss och göra de situationer där vi känner oss otillräckliga, små och obetydliga mindre. Igår lyssnade jag på en föreläsning av David Lega i Olofström. Där sa han: "Sluta leta efter de höga trottoarkanterna. Hitta de låga så kommer du upp på trottoaren".

När jag tog körkort och skaffade mig bil för två år sedan så trodde jag att jag aldrig skulle ge mig ut och köra i en storstad som Stockholm. Huvudstaden kändes alldeles för mäktig för lille mig i min röda bil. Men i helgen gjorde jag det.

En felsväng vid södra länken sen var jag helt plötsligt mitt i "smeten" vid Centralstationen i rusningstrafik. Sugproppen till GPS:n gav efter och ramlade ner i knäet och utan den är jag rejält handikappad. Det enda jag kunde göra då var att läsa på vägskyltarna och köra i riktning mot en ort som jag aldrig har hört talas om men som lät som om det skulle ligga ute på landet. Norr eller söder, väster eller öster. Det spelade inte så stor roll. Bara jag kunde komma ut på motorvägen igen så skulle jag vara "home free". Sen hade jag bara 60 mil kvar. Exakt fem timmar och 45 minuter senare var jag hemma. Den snabbtänkte kan säkert räkna ut att med ett "pit stop" på vägen så höll jag inte hastighetsbegränsningen speciellt väl. Men min filosofi är att köra snabbt så jag inte hinner krocka så mycket innan jag är framme. Fast jag har aldrig krockat. Och om jag inte missat någon vägkamera på vägen hem från Stockholm så har jag fram tills nu inte ens fått en böteslapp.

Jag hade varit på en kurs. Jag älskar kurser! Det är så givande att träffa andra engagerade människor att dela sina erfarenheter med. Alla har något att bidraga med. Någon berättade hur kvinnojourerna jobbar, en annan berättande om oroande statistik om hur många kvinnor med funktionshinder som blir slagna och varför man är extra utsatt om man har ett funktionshinder. En tredje lärde oss alla, inklusive kocken på hotellet, hur man tillreder en fläskfilé.

Så här var det. Skratt och gråt omväxlande. Min största lärdom från helgen är hur lite jag egentligen vet. Jag älskar kurser för att man får så många Aha-upplevelser. Eller egentligen borde jag kalla det, efter den här kursen, för Nähe-upplevelser. Nähe för att jag inte trodde att det var på det här viset. Nähe för att det är något som vi inte kan acceptera och måste ta på allvar.

Jag lovar att lyfta frågan i Unga Rörelsehindrade och det kommer säkert många andra också att göra. Tillsammans har vi nu flera idéer om hur vi ska gå till väga. Det är svårt. Det vet nog alla som var där på kursen i helgen. Men vi ska inte vara rädd för utmaningar. Jag känner att om jag klarade att köra i Stockholm City så klarar jag allt.

Tack för en trevlig kurs alla deltagare, Anna-Maria med duktig medhjälpare. Jag hoppas att vi alla kommer att hålla kontakten och bygga vidare på det här.

MVH Rasmus

När jag skulle slänga soporna häromdagen så hamnade jag i tankar om miljöansvar. Tar jag mitt ansvar egenligen? I lördags skulle vi alla släcka ner under en timme för att spara på energin. Vi kom på att revbenen skulle vara två timmar i ugnen vilket skulle göra att vi inte kunde ha ugnen avslagen under vår energisparartimme. Då gjorde vi fläskkotletter istället.

Det är så jag i bästa fall kan ta mitt miljöansvar. Jag åker också tåg till Stockholm istället för flyg. Men det beror i ärlighetens namn också på en liten släng av flygrädsla. Men nu skulle jag alltså ut med soporna. Tre sopkassar fulla med illaluktande skräp. Jag får rulla med dem i knäet och plasthandtagen i munnen så att jag inte ska tappa ut innehållet. Det luktar inte rosor precis. Ut genom trädgården, öppna grinden och in i soprummet med en dörr tung som till ett skyddsrum och dessutom en liten uppförsbacke framför dörren för att inte göra det alldeles för lätt.

Väl därinne får jag öppna alla soptunnor och luta mig över kanten så att jag ser var jag ska slänga vad. Någon har nämligen ryckt bort alla lappar. Det slår mig plötsligt att alla dessa motorsporter borde förbjudas. De kör runt, runt på en bana med sina racerbilar och bara för nöjets skull. Det går ju bra. Jag får skäll av polisen om min bil går på tomgång några sekunder längre än vad jag får. Men jag tycker att jag har rätt att känna mig stolt när jag bestämde mig för att tillaga kotletter istället för revben. Jag önskar att jag kunde göra mer.

Jag lyssnade precis på en debatt som handlade om sjukvården. Inom sjukvården används ofta ordet "tillgänglighet". I det här fallet avänds det för att beskriva hur lätt det är att komma till en läkare. Men det kan lätt förväxlas men fysisk tillgänglighet för funktionshindrade.

Vissa säger "handikappanpassning". Men jag tycker att en "handikappanpassning" inte bara är för funktionshindrade. Det finns så många fler som vinner på det. Föräldrar med barnvag eller äldre som går eller ser dåligt. Jag skulle gissa på att ca. 80 % av alla människor någon gång i livet kommer att uppskatta bra tillgänglighet. Om jag går ut en kväll med mina vänner (som är gåendes) så är det självklart för oss att inte välja ett ställe som inte är anpassat. Den sista som förlorar på detta är faktiskt ägaren. Han har uteslutit, medvetet eller omedvetet, en stor del av sin kundkrets. Den där rampen kunde varit lönsam inom några veckor.

Det jag vill är att vi istället för att diskutera om det heter "handikappad" eller "funktionshindrad", som jag tycker är som att välja mellan pest och kolera inom terminologins värld, ska försöka tra fram ett nytt ord som beskriver den fysiska tillgänglighet som vi beskriver. Den behöver ett specifikt fokus som inte förväxlas med hur lång kö det är till läkaren eller hur tillgången på en vara är i affären. Jag vill ha förslag! Kommentera gärna..

Jag vet att jag svikit löftet om att uppdatera bloggen minst en gång i veckan. Detta beror på att jag för tillfälligt har många uppdrag för Unga Rörelsehindrade i den kungliga huvudstaden (till skillnad från den inofficiella huvudstaden som ju är Eslöv). Senast i helgen var jag på ett besök i Stockholm för att deltaga i en halvdagskonferens på SVT om programarbete, samverkan, tillgänglighet och andra aktuella frågor.

Jag har skrivit en rapport från konferensen som kan ges ut på begäran till den som e-postar till mig. Därför tänker jag inte gå in så mycket i detalj på hur konferensen fortlöpte. Det samlade intrycket är dock att SVT har goda intentioner och har redan påbörjat ett stort arbete för att öka mångfalden såväl inom tittarskaran och i rutan, som i den egna arbetsstyrkan. Unga Rörelsehindrade kommer även i fortsättningen att få en aktiv roll att ge synpunkter och idéer till SVT.

Det enda som var lite mindre lyckat var att jag med grova mått överdrivit tiden som jag skulle behöva på mig för att ta mig ifrån SVT till Stockholm Central. Kanske är det en medfödd skepsism inför allt vad kollektivtrafik heter. Det tror jag är ett ganska vanligt syndrom bland oss skåningar då vi under alla år fått lära oss att tåg och buss inte är något för dig om du sitter i rullstol. Åtminstone verkar det så när man kommer dit och alla verkar chockade och nästan mer förlamade än jag själv är av blotta tanken på att en rullstol vill ombord. För det är ju rullstolen som är passageraren, inte personen som sitter i den, i många lägen. Åtminstone känns det så för mig som kund ibland i det skånska kollektivnätet.

Så fyra timmar innan tåget skulle avgå satt jag på Stockholm Central med låsta bakhjul och lutandes mot en pelare så att båda framhjulen förlorade markkontakt. Där satt jag och stirrade på folk på samma sätt som de brukar stirra på mig. Jag har dock aldrig förstått tjusningen med det och tröttnade efter fem minuter. Nu var det bara tre timmar och 55 minuter kvar. Jag gjorde ett toabesök bara för att ha något att göra. Det kostade mig tio kronor. Synd jag inte tänkte på det innan men jag kanske kunde dragit av för "för liten blåsa" i deklerationen.

Jag ringde en vän och frågade om vi skulle ta en fika och var beredd att åter igen ge mig ner i tunnelbanesystemet. Men hon hade mycket att göra på jobbet så det blev att fortsätta att försöka roa mig på egen hand. Jag rullade över gatan och fann ett litet mysigt kaffe. Där drack jag hela dagsransonen på två koppar kaffe om dagen och kunde se mina favoritkomedier på en platt-tv utan ljud.

Ofta tror jag att det är rädslan för att ha tråkigt som orsakar tristessen. Kroppen har bestämt sig för att ha tråkigt, kroppen har bestämt sig för att lida och må dåligt. Men jag har lärt mig ett knep. Jag har hört att hjärnan inte förstår om beröm kommer från någon annan eller en själv. Detta används ofta inom idrottspsykologin. Så när jag sitter där och har tråkigt så brukar jag tänka "nu har jag fantastiskt tråkigt" eller "jag har fantastiskt ont". Genom att lägga in ett positivt laddat ord i en annars negativ mening så känns det som jag kan öppna sinnet för idéer som jag annars hade blockerat med min kropps negativitet. Det var så jag fann kafeterian på andra sidan vägen. Det samma gjorde jag idag när min granne hade ställt sin bil på min privata handikapplats. Jag satte en lapp på vindrutan där det stod: "Obs! Du är fantastiskt felparkerad!

När jag stirrar upp i taket, som jag ofta gör, så retas jag ofta av känslan av att vilja göra allt själv. Att ett glödlampsbyte kan vara så svårt. Det känns som 10 meter upp till taket. Att ens försöka ge mig på det hade bara sett löjligt ut. Det går ju inte. Så jag ringer efter min systers kille. Han tar med sig en stege och byter lätt glödlampan. Men i samma stund förstår jag hur beroende av andra jag faktiskt är. Hade min systers kille inte hjälpt mig så hade jag fått leva i mörker eller i det dystra skenet av stearinljus.

Jag kan alltså välja att strunta i det eller be om hjälp. Lägenheten har alltid varit ett känsligt område för mig. Det är där jag tillbringar den mesta tiden av mitt liv och det är med lägenheten jag förknippar de flesta avgörande sysslorna i min vardag. Kan jag inte klara av att utföra dessa sysslor så är det lätt att börja tvivla på om jag verkligen är så självständig som jag tror. Vissa saker tar så lång tid att jag missar andra saker jag borde göra t.ex. träffa vänner. Men om jag inte kan sköta min egen lägenhet så känns det inte riktigt som jag ens har flyttat hemifrån. Visst, alla kan behöva lite hjälp ibland. Men moment som är återkommande, som t.ex. att byta glödlampan, och som jag verkligen inte klarar av, stör mig mer än en fluga i sovrummet om natten.

Jag har dock upptäckt en medelväg. Istället för att som tidigare, tvivla på mig själv, tar jag nu tillfället i akt att anmäla mig frivilligt till att göra gentjänster. Häromdagen skulle min systers kille lämna in bilen på verkstan. Jag skjutsade honom till verkstan, sen till hans jobb och sen samma väg lite senare på eftermiddagen. Totalt körde jag 10 mil. Imorse var det full snöstorm när jag vaknade. Min syster fick jobba extra och jag anmälde mig därför friviiligt att åka och hämta min systerdotter och köra henne till skolan. Gentjänsterna gör att jag fortfarande känner att jag har makten över mitt liv. Jag bara bytar ett glödlampsbyte mot en liten gentjänst. Det gör att jag förmodligen inte kan anses som handikappad i andras ögon trots min oförmåga att byta glödlampor.

      Jag spelar kälkhockey. Enkelt förklarat så kan det beskrivas som en variant av ishockey. Det spelas på is, efter samma regler som i ishockey och du tar dig framåt genom att staka dig framåt med dina klubbor som har dubbar längst ut på skaften. Jag är nyss hemkommen från en tävling i Tjeckien. Som lag gick det inte så bra men för egen del är jag mycket nöjd. Ett mål och en assist, blev bäste back i All Star Team och fick ett "Spirit of the Game"-pris.

Trots att jag inte varit med i laget på länge så tycker jag att jag har kommit in bra i gänget. Stämningen är god och grupptillhörighet är så tydlig att vi även roar omgivningen där vi är, trots att de inte förstår vårt språk. Det är en stor anledning till varför att jag gillar att resa med det här gänget. Vi visar att vi vill vara en del av samhället och vi visar att vi inte skäms för att vi är den vi är. Då vågar man även bjuda på sig själv och inbjuda andra att skratta åt allt tokigt man gör och allt konstigt man säger.

Tävlingarna har lärt mig att sätta upp realistiska mål. Jag har fått lära mig att kämpa för att komma någonstans. Under tiden har jag lärt mig mycket om mig själv som jag har kunnat använda i mitt dagliga liv. Jag vet exakt hur lång tid jag behöver för att laga mat eller duscha. Allt har en gång varit ett tävlingsmoment för mig. Det är så jag lär mig nya saker.

Men jag har också fått lära mig att vara en god förlorare. Att lära sig sina begränsningar är precis lika viktigt som att klara av saker. Idrotten är egenvård. Ibland är det bästa jag kan göra för mig själv att be om hjälp. Självständigheten har alltid ett pris och det är inte alltid värt att betala. Men klart är att jag inte hade varit den jag är idag om inte mina föräldrar tvingade iväg mig till min första idrottsträning.

Jag har fått se världen tack vare idrotten. Och tack vare idrotten så har världen fått se mig.

Redan för flera månader sedan började man att kritisera OS-truppen, svenska regeringsrepresentanter och IOK för att inte tillräckligt protestera mot den kinesiska regimen under OS. Först skulle vi inte vara med alls, sen skulle vi bojkotta invigningen, sen skulle vi bära ett band om armen som bara vi skulle veta vad det betydde. "Ja, men de lovade ju", säger IOK. De lovade att göra det bättre för människorna om de fick OS. Sen när började vi förlita oss på löften gjorda av kommunistregimer? Jag kunde ha räknat ut att det var ord utan någon tyngre substans.

Men vad spelar det egentligen för roll? Jag anser att OS står högre än det land som agerar värd för spelen. Rädslan för att vi ska "råka" hamna i en kinesisk reklamkampanj för kommunism och brott mot mänskligheten, har gjort att vi själva sprider ut en massa propaganda om vad vi anser att Kina är och vad de gör. Tyvärr har det förstört OS för mig. Jag känner mig smutsig som njuter av spelen utan större betänkligheter. Men jag tänker så här:

Vilket land kan förtjäna att hålla en så ren och fredlig tävling som OS? Jag tänker också på ett bibelcitat: "Den som är fri från skuld får kasta första stenen". Citatet är kanske inte ordagrant men innebörden är viktig. OS är tänkt som en tävling som ska förena oss och skapa fred. Det förvånar mig att vissa ens tänker tanken att bojkotta en sådan tävling. Om vi själva är ärliga om våra brister så kanske vi också vågar förlåta andras. Nu låter detta som en predikan men jag har tänkt mycket på det. Jag har lärt mig mycket av OS i Peking. Endast cirka 10 % av den nya kunskap jag fått är idrottslig. Resten är en nyvunnen talang för att upptäcka självgodhet och oärlighet.

Om man inte hade för avsikt att fullfölja spelen så kunde man lika gärna låtit bli att ge Kina OS från första början. För lika länge har kritikerna förberett sina kritiska insändare mot IOK och till och med enskilda idrottsutövare. Idrottsutövarna som tränat i flera år för att kunna prestera under dessa 3 veckor.

Jag tror att kritikerna är samma människor som inte gillar att det går så mycket sport på TV just nu. Det är alltid lättare att bojkotta något som man inte tycker om. Hur skulle det vara om de svenska företag, som under flera år haft sin verksamhet i Kina, hade protesterat? Nej, ansvaret faller på idrottarna eftersom man inte vill riskera att bojkotten gör att vi mister det som vi faktiskt gynnas av när det gäller Kina. Hyckleri är nog ordet jag är ute efter.

Dock är nog många av idrottsutövarna missnöjda med sina prestationer. Ryssarna tar hem guldet i 200 meter dopning - flera gånger om. Och svenska truppen är snart mer skadedrabbat än de som snart ska tävla i Paralympiska Spelen.

Ja just det, varför gnälls det inte på dem. Varför ska inte paralympierna bojkotta och protestera? Är det för att man tror att de inte kan eller är det bara roligt att "de får komma ut lite"?

Jag har suttit länge på avbytarbänken nu. Jag får aldrig något friläge att göra mål. Mina kompisar har lite försynt börjat fråga mig om jag spelar med andra laget. Jag har gjort en del tavlor precis i skottögonblicket som jag själv kan tycka förtjänar både frispark, utvisning och gruppstryk.

Problemet är nog att jag vant mig vid att numera vara den ständige 2:an. Det kan faktiskt vara lite behagligt att inte vara den som alla tittar på, Den som går först i mål. Den som vinner priset. Ingen märker om 2:an ramlar eller underpresterar. Och sen har man ju så mycket bättre utsikt från avbytarbänken och jag slipper träningsvärken dagen efter. Om jag nu tvunget måste göra mål så kan jag ju göra det i egen kasse när ingen ser. Efter matchen är jag inte ens svettig. Matchen var över innan den knappt han börja.

Varsågod, det här var en självironisk metaforisk berättelse i utbildningssyfte för alla de som kopplar.

Jag skriver nu från ett rum i soliga Halmstad. Staden sägs växa med en fjärdedel i folkmängd om sommaren samtidigt som tjejernas kjolar minskar lika mycket i längd. Paret jag bor hos har två söta hundar som jag ibland hjäper till att rasta. Jag har insett att hundar är riktiga "babe magnets"!

Jag ligger i hårdträning. Jag har inte några komplex kvar då jag redan förlorat 25 kilo sedan ett halvår tillbaka. Nej, min tillfälliga träningsmani här i Halmstad grundar sig på två saker:

1. Den bästa träningscykeln jag cyklat på sedan uppvärmingen under Paralympiska Spelen i Salt Lake City.                                                                                                                                                                   2. En tjej i receptionen som jag försöker fiska upp. Hon är personlig tränare så jag ska framhäva mitt intresse för dieter som ingång i samtalet. Och det är ett lite lustigt sammanträffande att hon är en personlig tränare då hon ju fått min träningsambition att öka betydligt - dock inte på grund av några av de kvalifikationer som man kan förvärva genom eftergymnasiala studier. Enda nackdelen är väl då att jag har en så jäkla träningsvärk att de enda kroppsdelar (?) jag kunde röra i morse var mina pupiller - i sidled.

Ikväll satt jag, min kompis Peter och hans fru och pratade om vilka drömresmål vi hade. Jag får väl acceptera det faktum att ingen av de resor jag har gjort tillsammans med Peter nådde prispallen på hans lista. Men så är han ju också förmodligen mer berest än mig. Min törst efter nya reseupplevelser börjar ta sig mer desperata former. Nu håller jag på att skriva ett resereportage till en resetävling. Jag går igenom alla de fina resor som jag har gjort, allt roligt som har hänt, alla spännande möten och allt gott jag ätit. Ja, jag kan till och med glädjas över minnet av något som smakat riktigt förfärligt eftersom de ändå påminner mig om en lycklig stund. Men bäst av alla resor, högst upp på min lista, har jag nu kommit fram till att det var när jag för första gången satte mig i min lilla röda bil och åkte hit upp till Peter i Halmstad. Ingen färdtjänst behövde bokas, ingen annan bestämde när jag skulle åka och ingen klagade över att jag hade mycket bagage med mig. Det är ändå livet. För mig är den bästa resan inte den som har kostat mest eller den där dörrhandtagen på hotellet var av guld. Den bästa resan är den som jag gjorde på mina egna villkor. När jag var väntad i samma stund som jag anlände istället för att, som tidigare, anlända kanske timmar efter att jag var väntad. Då känner man sig ju inte riktigt välkommen och betydligt mer rädd för att knyta nya kontakter och bestämma nya möten som man kanske inte vet om man kommer i tid till. Den bästa resan är den resa som visade för alla och mig själv att jag inte tänker sitta hemma och vänta på att bli ledsagad ut i det fria.

Det har varit en kort men bra avslutningsdag i Almedalen. Det startade regnigt men slutade soligt och glatt. Idag var det Lars Ohlys tur att gå upp i talarstolen och även om jag vet att jag är lite fläckad av mitt engagemang för handikappfrågor så hör faktiskt Ohlys tal till de bästa det här året, anser jag.

Visst, det finns några andra faktorer till som kan framställa hans tal lite bättre än vad det kanske var. Jag har ju aldrig tidigare varit en anhängare av varken vänsterpartiet eller Lars Ohly själv. Jag hade en mycket bättre plats framför scenen idag vilket förstås påverkar helhetsintrycket mycket. Reinfeldt såg jag bara på långt avstånd mellan ett par avlippta grenar och någons gubbaflint.

Men jag måste säga att jag ändrat uppfattning om Ohly som person. Han gömde sig aldrig som Reinfeldt gjorde utan var redan en timme innan han skulle tala ute för att hälsa på publiken och prata lite bredvid scenen. Reinfeldt såg man inte förrän det var dags för han att säga något. Och när han väl pratade var det ändå inte mycket att hänga i julgranen. En så mystisk entré kräver lite mer, anser jag, än några försök till skämt som var så dåliga att de kunde framstå som parodi på humor i generell mening.

Ohly däremot, måste jag erkänna, har jag ändrat uppfattning om som person. Jag hade honom till bords under en lunch i Almedalen och han hälsade, var trevlig och skämtade. Någon räckte honom vår "förbudsskylt" som är ett led i en kampanj för tillgänglighet som Förbundet Unga Rörelsehindrade driver tillsammans med DHR. På skylten står det "Ej för människor med funktionsnedsättning". Den här skylten plockade Ohly fram under talet och förklarade att han hoppades att vi skulle slippa se sådana skyltar ute i vårt samhälle och inte behöva möte ett sådant budskap. Det är precis det budskapet som vi hade med den här skylten och Ohly är en av få högt uppsatta politiker som tycks ha förstått det.

Margareta Winberg mötte vi på väg därifrån och hon tyckte också att skylten var häftig och ville gärna stödja vår kampanj för att "Öppna Sverige" - ett fysiskt tillgängligt samhälle. Den här feedbacken på det material som vi har lämnat ut under veckan var mycket glädjande för oss som nu trötta men glada packar ihopa våra väskor.                                                                                                                                                              Även om jag kommer att sakna Almedalsveckan så är det nog skönt att den bara är en vecka per år.

Stor uppståndelse infann sig i de egna leden då Maria Wetterstrand, som första partiledartalare, tog F-ordet i sin mun. Hon sa faktiskt det - funktionsnedsättning! Att lokaler måste vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. 

Kanske var det när hon såg mig i matsalen som hon kom på att hon hade missat något i det tal hon planerade att hålla. Kan jag verkligen ha gjort ett så bra intryck på henne? Hon nämnde dock inte mig vid namn. Nej, min påverkan var nog en släng av tillfällig storhetsvansinne. Men man ska inte förringa möjligheten att med mycket små medel skapa stora förändringar. Idag var jag på ett seminarium organiserat av RBU. Seminariet föregicks av en lunch tillsammans med bland andra RBU, DHR, någon riksdagsledamot, Vänsterpartiets partiordförande Lars Ohly, LSS-ordföranden Kenneth Johansson (C) och Bengt Westerberg. Den sistnämnde fungerade som moderater vid den efterföljande paneldebatten.  Imorse var det en stor nyhet att RBU släppte en rapport som bygger på föräldrars uppfattning om stödet till sina barn med funktionsnedsättningar. Barnombudsmannen, som också deltog i debatten, påpekade att det sällan pratas om detta ur barnets perspektiv. Hur upplever barnet själv sina möjligheter till stöd från samhället?

Ett förslag som kom upp var att inrätta en koordinator med uppgift att vägleda frågor till rätt instans vid kommunerna. I genomsnitt har ett barn med funktionsnedsättning kontakt med 17 handläggare för att få sina rättigheter tillgodosedda. Detta lyssnade politikerna på och kommer förhoppningsvis att stå vid sitt ord om att ge förslag på att inrätta en sådan kommunal koordinator (KK?). De hakade på idén direkt sedan man förde fram att denna funktion skulle vara mycket kostnadssparande för samhället då personer med funktionsnedsättning inte behöver gå omvägar via fel handläggare för att få sina ärenden prövade.

Det bästa med Almedalen är att det är så lätt att få kontakt. Jag hade en riksdagsledamot till bords på lunchen och gav mitt visitkort tillsammans med en förfrågan om att få göra ett studiebesök på Rosenbad när vi har utländska gäster som kommer för att lära sig mer om hur vi i Sverige arbetar med handikappfrågor. Kontakter är allt.

Däremot blev jag väldigt besviken när jag rullade fram till Feministiskt Initiativ med frågor om deras politik och med en ivrig berättarlust om vad vi själva anser som förbund i frågan om kvinnors rättigheter. Förbundet Unga Rörelsehindrade har för några månader sedan haft en kurs i ämnet "mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning". Jag hade en lång diskussion med företrädare för FI angående den specifika problematik som gäller kvinnor med funktionsnedsättningars utsatthet i våldsamma relationer. De gillade verkligen mina åsikter och idéer.

En tredje kvinna stod en meter ifrån mig, med ryggen emot. Det var Gudrun Schyman, den kanske allra mest kända företrädaren för Feministiskt Initiativ och kanske feministfrågor generellt. Hon var på väg till Kivik och letade efter pennor och nyckelknippor. Inte med ett ord eller ens en blick bemötte hon mig. Mitt i samtalet med hennes partikamrater avbröt hon oss och frågade efter en sak som hon hade blivit av med. Samtidigt kom det hela tiden nya människor som hon kände igen, kramade och log mot. Men mot mig var hon som om jag vore luft. Svårigheten när man har en funktionsnedsättning är att veta varför man blir ignorerad. Är det för att jag är man eller för att jag har en funktionsnedsättning? Hon hade nog behövt lära sig att våga säga F-ordet. Jag vet ju att hon kan prata. Men vill hon lyssna?

Mitt första inlägg från Almedalen lät vänta på sig. Sedan jag kom hit har jag rusat från seminarium till seminarium och däremellan gjort vad jag kan för att lyfta våra (Unga Rörelsehindrades) frågor. Igår kväll pratade Göran Hägglund i Almedalen. Mellan huvuden och axlar kunde jag skymta honom. Han uppehöll sig länge vid att prata om Sverigedemokraterna. Jag håller visserligen med om det han sa men samtidigt känns det spontant som att det var lite lättförtjänta poäng. Jag skulle åtminstone inte rösta på Kristdemokraterna i tron om att Hägglund kommer stoppa Sverigedemokraterna från att komma in i riksdagen. För att göra det, så tror jag att det kommer att behövas mer än slagord och fyndiga meningar. De etablerade riksdagspartierna tycker jag har en förmåga att servera Sverigedemokraterna utrymme att framföra deras agenda. Det är så viktigt, i debatt med Sverigedemokraterna eller nationaldemokraterna, att man är 100% säker på att vinna den. 

Det blir ofta att de etablerade riksdagspartierna får svara på Sverigedemokraternas främlingsfientliga utlägg istället för att de etablerade partierna grillar Sverigedemokrater i frågor som jag misstänker att de inte har en susning om - exempelvis miljö, sjukvård eller arbetsmarknad. Nu tänker jag inte göra om samma misstag. Men det jag hade velat se Hägglund göra och höra honom säga var det som han inte läste ur papperet. Han har säkert en plan i sitt huvud vad han egentligen vill göra och vad han egentligen vill säga. Det är så få partier som faktiskt vågar gå utanför sitt manus. Han hade fått mer respekt från mig om han vågar ta f-ordet i sin mun. Nej! Inte det f-ordet! Jag menar funktionsnedsättning. I ett radioprogram inför valet 2006 fick han en fråga om varför det inte pratades någonting om handikappfrågor. Hans svar var att frågor som rör alla, också rör personer med funktionsnedsättning. Kanske det, men det stora problemet tycker jag är att frågor som rör personer med funktionsnedsättning inte anses röra alla. Det är ju just det som jag ser som min funktion här i Almedalen.

Ikväll är det Maria Wetterstrand som talar. Mötte henne på lunchen och för ett kort ögonblick tittade hon mig i ögonen innan hon passerade förbi mitt bord. Jag hoppades att jag har hunnit göra ett mycket kort men bra intryck på henne. Jag skulle nu bli lite ledsen om hon inte hade alls reflekterat över att jag finns och kanske säger något om personer med funktionedsättning i hennes tal - ja, kanske t.o.m nämna mig vid namn!

Ibland hamnar jag i situationer där jag vill skälla på någon eller ge tillbaka trots att jag vet att just den personen inte är den som jag bör rikta min ilska mot. Det finns alltid en förklaring till min ilska. Jag tillhör de som snarare borde klaga lite mer än vad jag gör. Jag är kanske för lat. Slösar inte med energi i onödan. Att skälla ut folk till höger och vänster är slöseri med energi. Men ibland kan det inte hjälpas. 

Jag slits mellan förståelsen för att en yrkesperson inte nödvändigtvis är skuld till det som har gjort mig upprörd och kunskapen från mitt tidigare arbete inom turismbranschen där jag fick lära mig att jag som yrkesperson måste ha förståelsen för att kunden ser mig som företrädare för hela organisationen. Ett sådant dilemma stod jag inför i Lördags. Tåget var över tre timmar försenat. Under den sista timmen på perrongen verkade det ha slagit över för en del av mina medpassagerare då de började hurra för varje meddelande om försening som ljöd genom högtalarna. Tåget kom in till perrongen ungefär samtidigt som vi skulle ha varit framme. En munter tågvärd med härlig Göteborgsdialekt stack ut det huvud som många kunder gärna hade sett rullandes. Han fick det inte lätt men behöll sin vänlighet och proffessionaitet och kanske ännu viktigare – han förlorade inte huvudet. Det gjorde dock många andra. Jag såg det värsta och det bästa ur svenska folket under den resan. Mina medpassagerarna verkade inte vilja förstå eller lyssna. En man skällde på tågvärden tills han själv blev alldeles genomsvettig och så att intilligande perronger kunde få ta del av diskussionen. Frågan jag ställer mig är om det inte är att göra resan extra jobbig, både för sig själv och sina medpassagare, när man är så arg.

Vid cirka 01.30 anlände jag till Lunds centralstation. Jag tog hissen ner från perrongen till tunneln som leder under spåren och ut på gatan. Där fann jag att de hade stängt av hissarna som de tydligen alltid gör vid midnatt. Lite trött förberedde jag mig på att övernatta i en kall tunnel. Då nästan omringade förbipassarande mig som en flock attackerande hökar. Givetvis var det i all välmening och jag upptäckte att jag hade folk omkring mig som själva hade insett mitt problem. Jag kände mig lite lyckligt lottad. Trots att jag befann mig i den så ökända och allmänt hatade beroendesituationen så gav färden uppför trappan ett bra tillfälle att byta några ord med ett par trevliga gubbar. Jag tror nog,trots allt, att jag hade en mycket bättre och trevligare resa än den genomsvettiga mannen. Det är som min mamma brukar säga när jag klagar för mycket:

- Det är litegrann vad man gör det till!

Jag har nu gått på GI-metoden i en dryg månad. GI står för Glykemiskt Index och metoden går ut på att man drar ner på de snabba kolhydraterna som får blodsockret att åka berg- och dalbana. Då producerar kroppen mer insulin vilket ökar fettlagringen. Ungefär så. Jag följer en tabell som visar hur högt GI-värdet är för olika livsmedel. Jag äter t.ex. ingen potatis, pasta eller ris. Däremot äter jag kött. Rårivna morötter är bra men kokta morötter har ett högt GI-värde. Frukt likaså. Ja, det är en hel vetenskap. Men det fungerar! Jag behöver inte svälta mig själv. Jag äter bara rätt mat och tränar regelbundet.

Nu har jag gått ner över 10 kg på en dryg månad och jag märker redan stor skillnad. Jag blir inte lika andfådd när jag gör olika saker, jag svettas mindre, mindre värk i rygg och det är lättare vid förflyttningar. Det är lätt, speciellt när man har ett rörelsehinder, att välja fel mat och att strunta i träningen. Allt tar så mycket längre tid när man har ett rörelsehinder.

Som ett led i att försöka hålla min vikt måste jag alltså också skaffa mig bra rutiner, planera mina inköp och bli snabbare i köket. Som rörelsehindrad sitter man i barnhöjd och det är i barnhöjd som allt godis finns. Men med svårigheterna kommer uppfinningsrikedomen. Jag måste kanske istället tillverka någon slags käpp för att få ner det som jag behöver några plan högre upp i hyllan. Jag vet också att det blir mycket lättare om jag själv packar mina matkassar eftersom jag måste packa varorna på ett visst sätt för att inte tappa ut allt innehåll på vägen till bilen.

Det kan låta som bagateller men jag har upptäckt att det har funnits flera saker i min vardag som hör ihop med min känsla av att känna mig utanför samhället, inte räcka till och inte tycka att något är värt besväret. Ju mer nöjd jag är med mig själv, desto färre är de stunder i livet då jag upplever mig själv diskriminerad.

Det betyder inte att all diskriminering har att göra med att man är överviktig eller har dåligt självförtroende. Men om jag slipper bära på min egen bitterhet också, så har jag gett mig själv möjligheten att se det verkliga problemet istället och hitta den bästa lösningen. Att t.ex. kunna se skillnad på när utestängningen äger rum av försummelse och okunnighet istället för utfrysning och att jag inte är önskvärd, betyder mycket för hur jag sen uppfattar mig själv som person. Mina råd är alltså:

1. Lär dig att se skillnad på medveten och omedveten diskriminering.
2. Ta reda på fakta.
3. Ta inte allt så personligt.
4. Ha alltid med dig en egen lösning på problemet du kritiserar. Att själv bara kritisera utan att presentera en lösning på problemet framställer dig bara som bitter och som ett offer.
5. Jämför dig inte bara med andra funktionshindrade. Utgå från hur andra har det: Hur har andra ungdomar det? Vad har andra som jag inte har? Då jämför vi ju våra faktiska möjligheter i samhället och kan också visa på exempel så att de som inte har någon kunskap om funktionshinderproblematiken också förstår vad vi menar. Det kan bara göras genom att jämföra vår situation så gott det går med andra grupper i samhället ett s k mångfaldstänkande.

Unga Rörelsehindrade är ungdomsförbundet som inte låter sig stoppas av en trappa eller en för hög trottoarkant. För mig är livet 10 kg. lättare sedan jag förstod hur mycket jag själv kan påverka.

Jag lever just nu livet som synskadad - fast bara temporärt! Flera gånger har jag gnällt på politikerna att de borde sätta sig i en rullstol och försöka göra ett restaurangbesök på Lilla Torg i Malmö. Nu känns det uttalandet som ett misstag som ber vid foten av alla andra misstag jag gjort. Det värsta jag vet är nämligen att bli beskylld för att "kasta sten i glashus", som det heter på ordspråk. Du förlorar lätt trovärdigheten om du inte själv har haft på sig just de där skorna innan du öppnar munnen. Det är ju hela tanken med en förbund som Unga Rörelsehindrade där vi alla har egna erfarenheter av våra funktionsnedsättningar. Men hur stor kunskap har vi om varandras funktionsnedsättningar? Vad kan vi lära oss av det?

Mycket har jag märkt. Jag har just gjort en laseroperation på båda ögonen för att slippa behöva använda glasögon och linser. En bagatellartad operation, jag vet. Men dyr var den och sved gjorde det efteråt. Jag hoppas nu på att få en bra syn utan glasägon som går sönder eller immar igen. Det är slut med linser som börjar svida just när man lyckats få i sig så mycket öl att alla i rummet framstår som skönheter.

Men innan jag kan åtnjuta allt det får jag glädjas åt hur mycket jag lär mig under den här resan. Kanske har någon känt sig lika dum som jag gjorde när jag hälsade på en person som jag trodde att jag kände men som, av hennes blick att döma, jag aldrig hade sett förut. Eller när jag kom på mig själv att vid vasken med en lök i ena handen och en potatisskalare i den andra handen. Men jag har också upplevt lyckan av att hitta en låda full med cd-skivor i en garderob som jag hade för mig stod någon annanstans i lägenheten och innehöll kläder. I min trädgård har jag lagt märke till nya ljud och dofter som jag inte tänkt på tidigare. Plus att gärsmattan ser så mycket grönare ut när man ser så dåligt som jag gör nu. Maten smakar dessutom bättre och jag slipper tänka på vad jag väger eftersom jag ändå inte kan se hur mycket vågen visar.

Men snart är det förhoppningsvis dags att komma tillbaka till min verklighet igen. Jag träffade en liten kille på en skola som inte vågade testa min rullstol för att hans föräldrar hade sagt åt honom att det minsann var allvarliga saker och sånt skulle man inte leka med. Men att leka är att lära. Jag kan förstå att temporära funktionsnedsättningar kan vara berikande, ja till och med roliga.

Jag har hört talas om människor som låtsas att exmpelvis sitta i rullstol trots att de har helt välfungerande kroppar. Framför mig ser jag hur mannen smyger ut i garaget när frun inte ser. Där polerar han sina drivringar, övar på att snedställa sina fötter och att "spatta" med benen. Sen ger han sig ut på gatorna med sin välpolerade rullstol för att leva livet som "funktionsnedsatt".  Jag vet inte riktigt varför men jag tycker att det är lite coolt faktiskt. Jag själv skulle gärna vilja känna på hur det skulle vara att inte ha en funktionsnedsättning. Vem skulle egentligen inte vilja det?

Men även jag skulle ändå vilja komma tillbaka så småningom till min normala  tillvaro, inklusive min funktionsnedsättning. Det är ändå så jag har lärt mig att leva. Det närmaste drömmen om att få byta den tillvaron för en dag mot något annat, var att skaffa mig en funktionsnedsättning till. Det har jag nu upplevt de här senaste dagarna när jag inte har kunnat förlita mig så mycket på min syn. Då har jag istället upplevt andra saker att förlita mig på. Det tycker jag har varit berikande.

Som ledamot i Förbundsstyrelsen så tycker jag att det är viktigt att vi är så tillgängliga som möjligt för medlemmarnas åsikter och idéer. Min förhoppning är också att vi som bloggar ska kunna inspirera och motivera andra att våga ta ställning och säga vad man tycker. Det var ju Kung Carl XVI Gustaf som sa.

Det väckte förstås stor irritation bland flera av oss undersåtar men faktum är att det ligger ganska mycket sanning i det. Unga Rörelsehindrade ser dagligen bevis på att det finns ett stort behov av vårt förbund. Och ju fler vi är desto mer kan vi påverka. Jag vill också understryka egenvärdet av att engagera sig i olika frågor. Jag tror att ansvar och känslan av att känna sig behövd får oss att växa. Det är en anda som jag tycker är mycket tydlig inom Unga Rörelsehindrade: Du är också behövd!

Dag 2 är till ända. Vi kom hit igår och inledde med olika sätt att presentera sig på. Det blev lite olika värderingsövningar där deltagarna skulle ställa upp sig på en linje i bokstavsordning (baserat på förnamn), ordningsföljd baserat på ålder och skriva sitt intresse och sina förväntningar på gula ”post it”-lappar. Det är svårare att hålla i ett läger än man tror. Jag hann knappt avsluta att önska min rumskamrat en god natt innan jag var i djup sömn.

Under hela den andra dagen har vi haft aktiviteter tillsammans med föräldrarnätverket som består av föräldrar med egna funktionsnedsättningar. På förmiddagen hade vi ett föreläsning om tillgänglig turism. Det är ett ämne som passar oss väldigt bra då vi har egenvård som lägertema. Det innebär ju att ta hand om sig själv och må bra.

På eftermiddagen har vi suttit i grupper och utbytt erfarenheter med ”päronen” och efter blev det en tipspromenad. Under hela eftermiddagen har jag varit på jakt efter ett par simglasögon utan resultat. Det var en liten påminnelse om att vi faktiskt är en bit från storstan. Jag hoppas att hitta ett par simglasögon på Entré i Malmö i morgon. Där ska vi shoppa lite och tjejerna ska få en make up-behandling. På eftermiddagen ska vi besöka en handikappidrottsförening. Där ska vi få göra lite olika idrottsaktiviteter och få ställa lite frågor till en personlig tränare. Så förhoppningsvis kan jag berätta om mina nyinköpta simglasögon imorgon.

Kan du svaret på vad som är rött och har svårt för att gå? Skriv svaret i en kommentar. Du vinner äran och en publicerad bild på föremålet i fråga.

Nu har jag bloggat på Unga Rörelsehindrades hemsida under ganska lång tid. Det har väl blivit ett 50-tal inlägg eller så. Det har varit mycket lärorikt och jag har fått bra respons. Men den senaste tiden har jag inte hunnit uppdatera bloggen så mycket som jag hade velat. De senaste inläggen har kommit ur brådska snarare än inspiration.

 Då är det dags att lägga av. Min ambition att kunna uppdatera bloggen när jag är utomlands har inte heller fungerat då internetuppkopplingen utomlands inte på långa vägar motsvarar svensk kvalité. Jag kommer fortsätta blogga på annat håll men tycker att det på Unga Rörelsehindrades sida ska synas lite yngre förmågor som har mer gemensamt med Unga Rörelsehindrade än vad jag har. Ni kommer säkerligen höra mer från mig - vare sig ni vill det eller inte. Jag ser det som en styrka att veta när det är dags att lägga av. Jag vill inte bli en "bloggvärldens svar på Foppa".

 Jag kommer, som sagt, att blogga på annat håll. Jag säljer min bok och gör föreläsningar. Jag kommer också att gå klar min utbildning till personlig assistent. Jag jobbar vidare i styrelsen i DHR och förhoppningsvis även med internationellt utvecklingssamarbete. I slutet av 2010 planeras en resa till Indien och jag drömmer om att hålla en fotoutställning med foton från alla mina resor.

Jag kommer att leta nya utmaningar och ständigt göra nya försök att överträffa mig själv. Det hoppas jag att du också gör!

Tack till alla trogna bloggläsare!

Over and out!

Rasmus Isaksson